torsdag, oktober 27, 2011

Släkt´nforskning del 3: Fezen i Rudö


Vi snackar nu om farfars farfars mormors mormors farfars far Jon Månsson. Smeknamnet i rubriken - Fezen i Rudö - fick han av några ynglingar som diktat en nidvisa om honom, för vilket de envar dömdes att betala 3 Riksdaler.
Den aktuella händelsen utspelade sig den 15 maj 1717 och har gått till historien som en tragisk dag i Gnosjö sockens hävder. Jon Månsson var denna dag sysselsatt med svedjebränning på ett skogshygge. Något gick fel och trots att svedjefältet var omgivet av rinnande vatten vandrade elden över en mosse och till skogsranden vid Gnosjösjön och kastades därifrån av vinden över den 250 famnar breda sjön till andra sidan. Byggnader sattes i brand och nådde till slut den gamla kyrkan som brändes ned till grunden.
Eftersom branden uppkom av våda kunde inte Jon Månsson  av domstol dömas "saker" men sockenstyrelsen dömde honom att, på grund av oaktsamhet med elden, timra den ena knuten på den nya träkyrka som uppfördes året därpå. Dock har det berättats att "den gamla kyrkan var i så dåligt skick att prästen regnvädersdagar måste ha ett paraply uppspänt över sig i predikstolen". Trots detta blev Jon och hans familj förvisad till en av de nedersta bänkarna i den nya kyrkan, från det att familjen haft en av bänkarna i främre delen av den gamla kyrkan.
Kanske det finns inlagrat i mig det där med att alltid sätta sig längst bak, oavsett om det är i kyrkan eller i klassrummet. Har alltid tyckt att de som satt sig längst fram förhävt sig, som om de trott att de varit närmare Gud. Kanske har det med Västerbotten att göra. I Småland har man nog inga sådana skrupler.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar