Jag tycker att det här med vikt är problematiskt. Jag fattar grejen med att inte skriva om ens tankar kring vikt i offentliga forum. Sämst på alla sätt. Man vill inte vara den som självömkar. Och man vill inte vara den som får andra att må dåligt. Men det stannar inte där. Det är liksom tabu att prata om det övrig tid också. Med familj och vänner. Lite stoppa-huvudet-i-sanden-attityd. Ser man inte problemet så finns det inte heller. Men det finns. En del har problem med att gå upp i vikt. Andra har problem att gå ner i vikt. För vissa är mat laddat. Några tränar alldeles för mycket, andra på tok för lite. Man kan ha värk som hindrar en att träna. Man kan tycka att det är jobbigt att jämföra sig med folk utifrån en massa parametrar: vikt, utseende, kroppar, träning, hälsa, självförtroende, personlighet. Och man kan känna skuldkänslor för en massa saker. Att man äter för stora portioner. Att man äter för små. Att man är kräsen när man är bortbjuden och blir serverad något man inte gillar. Att man inte gör sin kropp en tjänst och pallrar sig iväg till gymmet. Att man tänker det man tänker. Att man inte är stark nog att inte låta det ta upp en stor del av ens liv. Att man låter det begränsa ens person. Och fan, jag vet inte vart jag vill komma med det här, jag tror ju inte att det är en great idé att mata monstret men att lägga locket på är uppenbarligen inte heller en särskilt effektiv metod. Det borde finnas ett konstruktivt alternativ till båda de här idiotsätten.
PS. OBS!!! Fisheyeeffekt på bilden varav hängpattar och dylikt. Dock hög överensstämmelse med självbilden. DS
Jag skäms för att jag äter så himla slarvigt. Har typ inte lagat mat på hela hösten. Detta är en ekonomisk och näringsmässig utförslöpa (dvs sämst). Kan bara bjuda andra på hemlagat, inte mig själv. Varför känns det inte naturligt att bulla upp och duka fint för sig själv? Kan man undra.
SvaraRaderaDålig självkänsla, kanske någon skulle svara. Att man inte tycker man förtjänar det. Bristande rutiner, kanske någon annan skulle säga. Deppad och orkeslös, en tredje. Eller tankspridd och ouppstyrd.
En sak är säker: Hä ba åk. Försöka göra som man tycker att man borde göra. Igen och igen. Har man för lite pannben för att fullfölja så blir det åtminstone pannbensträning nu, och fullfölja sen. Med träningen, med maten, med egoboosten som är så hääärlig. Eller har jag gått på KBT-propagandan?
Du är fast i KBT-träsket. Jag ska inte dra gnället här, men vi kan säga så här att inget ger något resultat vad än jag företar mig. Belöningen är bara en hägring.
SvaraRaderaHmm. Det är ganska svårt det där. Eller. Det är jävligt svårt. Vet inte vad som är bra. Vad är smart?
SvaraRaderaTack för din kommentar, jag blev sjukt glad! Och såg nu att du också skrivit ett inlägg om viktsnack, fast mycket mer nyanserat än mitt. :) Jag tror hursomhelst också att det är bra att prata om saker. jag är less på stoppa-huvudet-i-sanden-taktiken. Då överröstas man ju fan bara av allt stört. Själv tror jag att jag blir mest inspirerad av att se folk trivas, men det är precis som du skriver, det kan ju i sig också skapa prestationskrav. SVÅRT att göra rätt, man får göra så gott det går.
SvaraRaderaMartina: Jag vet inte. Ärlighet varar längst sägs det ju. Då borde man kanske vara ärlig mot sig själv och andra och säga som det är.
SvaraRaderaAmanda: Glad blev jag tillbaka! Eh, vet dock ej om det här var särskilt nyanserat. Jag tillhör mer de som får prestationskrav av att titta på de som är lyckliga och nöjda och tillfreds och lyser av självförtroende. Inte så att jag känner mig bättre att att se ner på de som mår dåligt, men ja du fattar, det är ju väldigt individuellt det där och avspeglar väl en del av ens personlighet som inte är särskilt smickrande. Och bara det, att man dag ut och dag in speglar sig i denna osmickrande del av sig själv gör nog inte saken bättre. Men ja, man får väl göra det man tror är bäst. Det borde ju inte bli sämst?