bajsskotern

ALLA gör det! Eller alla har i alla fall gjort det. Bajsat och tittat på vad man åstadkommit. Lovisienstadts prat om lyckobajsen fick mig att titta ner i stolen idag, och jag skojar inte. Den första såg ut så här:

Precis som en glasstrut med tre kulor glass på. Okej, må så vara, men den nästa förstår jag inte alls hur den kunde komma ut, så perfekt detaljerad - skoterbajsen.
Precis så här såg den ut. Med styre, medar och säte. Lyckobajs, ta dig i brasan. Skoterbajsen is the new shit!

Förbannelsen släpper!

Jag har i många år trott att en förbannelse vilar på mig. Min vidskeplighet får mig att se dödskallar i kaffesumpen och spotta tre gånger när svarta katter korsar min väg. När jag en gång gick på Underbar i Skellefteå och, efter att jag betalat inträdet på 80:-, upptäckte att jag fick djävulens tal på min garderobsbricka (ni ser, jag kan inte ens skriva ut de där hemska siffrorna!) så sprang jag nästan raka vägen, men först sprang jag in i en kyrka för att garantera mig att slippa bli förföljd. Det mesta går att fixa med salt över axeln, peppar peppar ta i trä och hederlig barnatro, men hur jag än har gjort så har det alltid funnits en förbannelse som aldrig försvunnit. Detta är i alla fall vad jag har inbillat mig. Jag har trott att folk dör om jag är i deras närhet. De senaste åren har varit kantade av allehanda tragedier under temat "döden", och eftersom det aldrig gått att finna någon logik i meningslösheterna antar jag att jag har tagit på mig skulden för dem. Det är, förutom att det är helt sjukt i huvudet, ett ganska tungt ok att bära.
MEN, de goda nyheterna är att jag tror att förbannelsen har börjat släppa! Igår när jag var ute i natten och fotade potatisåkern såg jag de första små bladen sticka upp ur jorden. Och liksom potatisen gror i jorden ligger det även mitt första brorsbarn och gror i svägerskans mage! Och i en annan väns mage ligger ytterligare ett litet frö som bestämt sig för att vilja leva! Jag är så glad, både över barnen och potatisen!

Naturligt med pH

Ibland känner man sig ful. Igår kände jag mig så här och enligt kameran var det även så här jag såg ut igår. Som Carl-Bertil Jonsson eller något ännu värre. Jag bestämde mig för att inte fastna i något sådant ältande utan gav mig istället, mitt i natten, iväg på en fotoexpedition som kom att sluta på det mest dråpliga sätt.


Jag kände mig som en paparazzi, men vissa saker, hos vissa grannar, bara måste dokumenteras. Folk bor i regel väldigt flott på Öhn, men sedan finns det vissa bakgårdar som får grannskapet att rynka på näsan.


Den där dockan har legat utomhus sedan mars-06 nu, så vitt jag vet. Liggandes bland veden, sittandes bakom blomlådor, med trasiga ögonlock.


Precis som larverna gör träden läskigt spöklika med sina kokonger, börjar mitt hem och mina saker sakta lindas in i ett lager av damm. Enda skillnaden är att jag inte tänker visa bilder på mitt hem, men gärna på larvernas. Förresten, det är nu med stor sorg jag tvingas meddela att jag inte längre bor i "Öhns klippstuga"! Dumhyresvärden tog ner den och ska köra den till returstationen! Say whuuuut liksom. Det var ju halva grejen med att bo här. Från att bo i Öhns klippstuga i en idyllisk landsbygd mitt i Umeås Manhattan bor jag nu bara i ett sketet gårdshus, utan egen dusch, alldeles för långt från stan.


Jag gjorde en avstickare från den vanliga cykelvägen och gick ner mot älven där jag upptäckte en gömd cykelcrossbana! Vad mäktigt! Jag har ju sett de där småkillarna stå och hänga över sina sportiga styren vid platsen för den nya cykelrondellen hela våren och sommaren. This is what they do. Någon gång ska jag trampa dit med min skramliga Fri Team och hoppa upp och ner för jordhögarnaprecis som dom.


Jag tog en mängd arty farty kort efter hela den vackra älvskanten och inne i den täta lövskogen längs vattnet. Jag skrämde bort två svarta oidentifierbara sjöfåglar och njöt av den friska doften. Snart började terrängen ändra form. Ett hus på min vänstra sida vittnade om att jag nu kanske befann mig på privat mark, det gjorde även de täta hallonbuskarna och de gamla stenplattorna som bildade några slags trappsteg framför mig. Det är DÄR DET HÄNDER. Jag hör ett prassel och ser ett ansikte sticka upp ur buskarna, inte mer än 3 meter ifrån mig. Brunt halvlångt hår, besvärad min. Våra blickar möts bara under några sekunder. Det är inte förrän den sista sekunden jag iakttar, genom de täta hallonbuskarna, att hon har bar hud från midjan och neråt. Jag ursäktar mig snabbt, vänder mig om och börjar springa så att hon inte ska höra mitt hyseriska fnittrande. Hon hade bar hud från midjan och ner. Det finns då två alternativ:

1. Hon bodde i huset jag passerade på min vänstra sida, men kände för att kissa ute i det fria då toaletten i huset var upptagen.

2. Hon kopulerade i hallonbuskarna. Ett givet val, rent tekniskt. Undanskymt, sent en vardagkväll, naturskönt och nära till vattnet (för att tvätta av sig om det nu skulle behövas).


Jag fnittrade hela vägen hem. Generad och uppjagad. Det här var det sista kortet min kamera vilade sin trötta lins mot innan jag slutligen gick hem och lyssnade på vad jag senare förstod var en gräshoppssångares nattliga stämma.

Bästa sommarbilden

Nu vet jag vad jag vill med den här sommaren. Jag vill vinna en "bästa sommarbilden"-tävling. Frågan är bara: hur gör man? Finns det någon typ av bild som alltid vinner? Man har ju många härliga sommarfestbilder, men såna, med en sofieroburk i förgrunden eller fyra cigarettbolmande vänner i periferin, vinner ju aldrig. Däremot barn som springer genom en vattenspridare, kort taget mitt i plasket när ett barn hoppar ner i vattnet från bryggan och leende rullstolsburna pensionärer med en blomsterkransar i håret. Är det inte så? Måste det vara barn och gamla med med? Jag vet ingenting om sånt här, förutom att jag kom med på andra plats en gång. Jag var givetvis inte fotograf utan, så att säga, själva objektet. Andrapris får de som tar kort på ett bungyjumphopp med solen sipprande runt ens silluett, med andra ord. Men jag vill VINNA! Vill någon utmana mig i denna tävling?! Sista anmälningsdag brukar vara kring mitten augusti. Här är mitt första bidrag: Henrik, 25 år, spelar kula. Vad säger ni? Ge mig kritik. Skulle den kunna vinna eller var det för lite action i bilden?

I väntan på Godot

Ibland händer det INGENTING.

Jag älskar den här bänken. Jag tror jag är den enda som vågar sitta på den. Jag kanske till och med är den enda som vet att den finns, dold under rosenbuskarna, precis som i "Allrakäraste Syster".

Grattis lilla mamma!

I söndag fyllde mamma år. Jag åkte dit, med väskan fylld med kaffebönor, mandelskorpor och en ost vars kilopris översteg det mesta; 345:-/kg. Monte Enebro. Smaka bara på namnet, smakar det inte gott redan där? Det är den godast ost jag någonsin ätit. Inte så konstigt med tanke på produktionen: Det var en spansk man som tänkte att han skulle göra något vettigt av sin pension, så han köpte upp ett gammalt fängelse och gjorde om det till en ostfabrik. På rastgården låter han sina getter gå omkring och beta, men inte vilket skitgräs som helst. Nä, färska örter ska det vara. Där går de alltså omkring och mumsar i sig av timjan och rosmarin, körvel, koriander och basilika. Av den mjölken tillverkar han alltså världens godaste getost, eller kanske världens godaste ost i alla kategorier.
Det var en sån där dag som jag kommer minnas för alltid för att den var så perfekt. Vi steg upp tidigt, uppvaktade mamma med frukost på sängen och presenter. Dagen visade sig senare bli den varmaste hittills i sommar så vi pressade i solen och löste korsord tills våra nackar var sneda. Senare på dagen åkte vi iväg och hämtade ved på släp och kastade in den i veboa. Det var perfekt. Tårta och kroppsarbete under samma dag. Doften av caffe latte och kåda under samma tak.

Midsommar

Fram till i torsdagskväll visste jag inte vad jag skulle göra på midsommar, vilka jag skulle vara med, om jag över huvud taget skulle få fira dagen med någon. Min bror hade tänkt i samma banor, visade det sig, och hans närmaste vänners tidigare planer föll i stöpet på mållinjen, så det slutade med ett niopersonerskalas här! Ute på ön! Chocken har inte lagt sig än. Det är aldrig folk hos mig. Folk som i fest/kalas/komma förbi och hänga och se film med ett gäng. Det har inträffat två gånger tidigare. Den första gången var en slags misslyckad inflyttningsfest. Jag hade bjudit halva stan och det kom fem personer, varav ingen av dem var mina närmaste vänner, och varav fyra av dem bodde på ön 500 meter ifrån mig. Den andra gången var förra sommaren. Det var bill och bull, sorki, norsken och almis som orkade sig hit för att grilla pinnbröd och titta på knäppa youtubeklipp.
Igår hände det alltså igen och så här såg kvällen ut:

Vi värmde upp med lite fotboll. Fotbollen var för övrigt en gåva från Statoil. Då den såg ut att ha använts i 3 säsonger och dessutom var ytterst opumpad hade de inte mage att ta betalt av simon när han kom med sin ledsna rönnskärsuppsyn.


Mange halkade och föll. Men lägg märke till hur upprätt han, trots det hårda fallet, håller sin öl så att icke en droppe skola förgås.


"Vad var det jag sa. Klart du inte behöver fira midsommar ensam.", kändes det som att bonaden sa till mig när jag högg in på potatissalladen, melonsalsan, tångromsröran, tzatzikin och solrosbrödet. All vegan! Mina skabbarbies bevakade så att allt gick rätt till.


Och på grillen från vänster: Henrik och Susannes lax, Ida och Josses grillspett med aubergine, champinjoner och nån ny veganprodukt jag aldrig sett, och slutligen min och broderns sparris, tofu och grillspet med champinjoner, paprika och rökt tofu. Längst ner till vänster: två fingrar och en cigg.


Vi åt så hårt så besticken gick sönder

Vi gick till fotbollsplanen och spelade fotboll tills jag sträckte mig i låret. Sen haltade jag och de andra hem. På vägen såg vi två gäss. När jag skulle fota dem så började de attackera mig. Hemska djur, de morrade liksom. Apan fick slutligen ta emot pengar för värdskapet och utlägg för mat. Det var i sanning en mycket trevlig midsommar.

Guitar Hero

Jag var på mitt första 35-årskalas i veckan. Förutom snygga tårtor, guitar hero och nes café bjöds det på obehagliga upptäckter om mig själv:

1. Jag började nästan grina för att det gick så dåligt för mig i guitarhero och ja, det var det avgörande till att jag lämnade festen först av alla.

2. Jag roffade åt mig skitmycket fika, åt bara det godaste (marsipanen och grädden från tårtan, smöret och mandelmassan från potatisbakelsen och jordgubbarna från jordgubbspajen) och lämnade all deg.

Tråkigt att inse vilket barn man är, och märkligt eftersom jag nyss fick veta i ett test att allt tyder på att jag är 31,1 år.

20 år och tant.

vuxenpoang.com - Hur vuxen är du egentligen?

Din vuxenpoäng: 17

Din ålder borde vara 31,1 år enligt Sveriges Vuxenpoängsstyrelse.

Sms

I sommar ska jag besöka min farmor över en helg. Det var nog 3 år sedan vi träffades sist. Det är roligt att vara med släkten på pappas sida. De är så....släktiga. I alla fall, jag grävde igenom gamla textdokument på min dator och där hade jag bland annat skrivit upp gamla sms i ett dokument och jag snubblade över detta sms som min bror skickade till mig när han var på släktträff där förra året:

"Ante
06/07/30
Hej! Här är gemytligt! Hört under helgen:
-Sträck på dig mamma!
-Mats spelar piano med en sån känsla!
-Här andreas, ta ett kort på din mat, det ser ju så festligt ut."

Det är nåt visst det där med att ta bilder på mat. Kan man framkalla tråkigare bilder än bilder på ett långbord med orörd mat på? Jag ska ta med mig citatboken i sommar för det lär drypa av släktiga citat hela helgen.

Det här sms.et hade jag också sparat av någon outgrundlig anledning:

"Carl
06/07/21
Min bruksperson har flytningar. Puss. Bilen går som ett tåg. Ps. Carl"

Turnéliv!

Jag är hemkommen från en 11-dagars sverigeturné. Det var ingen folkstorm precis. Början juni är en konstig tid att åka i sverige och spela. Alla studenter har slutat, vädret är fint och alla vill bara hänga i en park och dricka folköl om kvällarna och ingen har pengar, för de har gått till att köpa hultsfredbiljetter. Nåja, vi hade kul ändå och vi besökte roliga platser. Bäst var nog Hallstahammar, och från och med nu skall denna blogg fyllas med bilder och åter bilder, tagna av min nya härliga kamera, vars funktioner jag ännu inte lärt mig till fullo. Jag börjar lite försiktigt med en bild från en rastplats vars hus och deras inredning stannat i tiden:

Kolla vad de har stoppat upp. En ekorre och en skata. Två skadedjur. Vad härligt.

Jag har ju som sagt inte lärt mig min kamera så när jag desperat sprang efter den här lilla vilsna måsungen så var såklart inställningarna helt åt fanders, men med lite photoshoppande kan det här nog bli en riktigt fin bild.I Örebro är de tydligen lite efter. Åh, om det ändå vore så här! Att det modernaste man kunde äga var en filofax! Jag vill inte leva nu. Jag vill vara ungdom år 1989!


I Hallstahammar fick vi sova i en teater som sades spöka. Det hade varit en gammal läkarmottagning. Jag blev väldigt uppjagad av informationen och gick på spökjakt ner i källaren där det sades spöka mest. Det var lite läskigt. Spöket måste ha varit jättestort, för där nere hittade jag en tom pizzakartong som mätte 85x85 cm. I väntan på att åka iväg till folkets park, som låg några kilometer utanför hallstahammar i en by som hette Kolbäck, spelade vi ensembelmusik i en slags replokal. Jag fick ta pianot, robert spelade på en ensträngad elgitarr, erik satte sig bakom trummorna och fredrik försökte göra sig hörd med congas någonstans i periferin. Vi spelade bara 2 låtar i en timme. Joy Divisions "Love will tear us apart" och "Maria Maria" med Santana. Sedan åkte vi iväg till Kolbäck. Scenen var gigantisk och hade en superhäftig backdrop.

Ja, ni ser ju hur häftig den var. Vår ljudtekniker Chrille var ett kapitel för sig. Han slängde sig med prostitutionsreferenser hela tiden när han pratade med mig och emma, och överträffade sig själv gång på gång på gång med att visa vilket svin han var, på alla plan. Vi gick in på hans hemsida. Där har han lagt upp en suddig bild på sig själv och Nanne Grönvall. Nanne ser ut att vilja fly. Chrille ser ut att vilja ligga på hålet.

Nere i logen hade en mängd kända svenska band lämnat avtryck efter sig på träpanelen. Bland annat vår gode vän Tomas Ledin. Lägg märke till datumet. Det är 30 år sedan. Hittade visserligen mer tvivelaktiga signaturer som till exempel "Nick Cave", men de flesta var autentiska. Jag undrar förresten hur Ahvajavha låter. Det måste kollas upp!


Vi tog en cool gruppbild och åkte vidare mot nya äventyr. Men de äventyren orkar jag inte ladda upp just nu. Det tar så lång tid. Men jag tänkte avsluta med en bild på mina biceps efter den här turnén. De har blivit stora och hårda av allt bärande av backline så det är helt sjukt.