Jag har i många år trott att en förbannelse vilar på mig. Min vidskeplighet får mig att se dödskallar i kaffesumpen och spotta tre gånger när svarta katter korsar min väg. När jag en gång gick på Underbar i Skellefteå och, efter att jag betalat inträdet på 80:-, upptäckte att jag fick djävulens tal på min garderobsbricka (ni ser, jag kan inte ens skriva ut de där hemska siffrorna!) så sprang jag nästan raka vägen, men först sprang jag in i en kyrka för att garantera mig att slippa bli förföljd. Det mesta går att fixa med salt över axeln, peppar peppar ta i trä och hederlig barnatro, men hur jag än har gjort så har det alltid funnits en förbannelse som aldrig försvunnit. Detta är i alla fall vad jag har inbillat mig. Jag har trott att folk dör om jag är i deras närhet. De senaste åren har varit kantade av allehanda tragedier under temat "döden", och eftersom det aldrig gått att finna någon logik i meningslösheterna antar jag att jag har tagit på mig skulden för dem. Det är, förutom att det är helt sjukt i huvudet, ett ganska tungt ok att bära.
MEN, de goda nyheterna är att jag tror att förbannelsen har börjat släppa! Igår när jag var ute i natten och fotade potatisåkern såg jag de första små bladen sticka upp ur jorden. Och liksom potatisen gror i jorden ligger det även mitt första brorsbarn och gror i svägerskans mage! Och i en annan väns mage ligger ytterligare ett litet frö som bestämt sig för att vilja leva! Jag är så glad, både över barnen och potatisen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar