Naturligt med pH

Ibland känner man sig ful. Igår kände jag mig så här och enligt kameran var det även så här jag såg ut igår. Som Carl-Bertil Jonsson eller något ännu värre. Jag bestämde mig för att inte fastna i något sådant ältande utan gav mig istället, mitt i natten, iväg på en fotoexpedition som kom att sluta på det mest dråpliga sätt.


Jag kände mig som en paparazzi, men vissa saker, hos vissa grannar, bara måste dokumenteras. Folk bor i regel väldigt flott på Öhn, men sedan finns det vissa bakgårdar som får grannskapet att rynka på näsan.


Den där dockan har legat utomhus sedan mars-06 nu, så vitt jag vet. Liggandes bland veden, sittandes bakom blomlådor, med trasiga ögonlock.


Precis som larverna gör träden läskigt spöklika med sina kokonger, börjar mitt hem och mina saker sakta lindas in i ett lager av damm. Enda skillnaden är att jag inte tänker visa bilder på mitt hem, men gärna på larvernas. Förresten, det är nu med stor sorg jag tvingas meddela att jag inte längre bor i "Öhns klippstuga"! Dumhyresvärden tog ner den och ska köra den till returstationen! Say whuuuut liksom. Det var ju halva grejen med att bo här. Från att bo i Öhns klippstuga i en idyllisk landsbygd mitt i Umeås Manhattan bor jag nu bara i ett sketet gårdshus, utan egen dusch, alldeles för långt från stan.


Jag gjorde en avstickare från den vanliga cykelvägen och gick ner mot älven där jag upptäckte en gömd cykelcrossbana! Vad mäktigt! Jag har ju sett de där småkillarna stå och hänga över sina sportiga styren vid platsen för den nya cykelrondellen hela våren och sommaren. This is what they do. Någon gång ska jag trampa dit med min skramliga Fri Team och hoppa upp och ner för jordhögarnaprecis som dom.


Jag tog en mängd arty farty kort efter hela den vackra älvskanten och inne i den täta lövskogen längs vattnet. Jag skrämde bort två svarta oidentifierbara sjöfåglar och njöt av den friska doften. Snart började terrängen ändra form. Ett hus på min vänstra sida vittnade om att jag nu kanske befann mig på privat mark, det gjorde även de täta hallonbuskarna och de gamla stenplattorna som bildade några slags trappsteg framför mig. Det är DÄR DET HÄNDER. Jag hör ett prassel och ser ett ansikte sticka upp ur buskarna, inte mer än 3 meter ifrån mig. Brunt halvlångt hår, besvärad min. Våra blickar möts bara under några sekunder. Det är inte förrän den sista sekunden jag iakttar, genom de täta hallonbuskarna, att hon har bar hud från midjan och neråt. Jag ursäktar mig snabbt, vänder mig om och börjar springa så att hon inte ska höra mitt hyseriska fnittrande. Hon hade bar hud från midjan och ner. Det finns då två alternativ:

1. Hon bodde i huset jag passerade på min vänstra sida, men kände för att kissa ute i det fria då toaletten i huset var upptagen.

2. Hon kopulerade i hallonbuskarna. Ett givet val, rent tekniskt. Undanskymt, sent en vardagkväll, naturskönt och nära till vattnet (för att tvätta av sig om det nu skulle behövas).


Jag fnittrade hela vägen hem. Generad och uppjagad. Det här var det sista kortet min kamera vilade sin trötta lins mot innan jag slutligen gick hem och lyssnade på vad jag senare förstod var en gräshoppssångares nattliga stämma.