Allt och denna lycka av ingenting, nu kommer det.

Nu har poletten trillat ner. Och jag kan äntligen få känna mig arg, utan skuldkänslor.
Ni ser det inte men jag har ett stort öppet sår, uppsprättat tvärs över hela buken. Det är inte ord som har rivit upp det. Det är tystnad. Och det kan bara läkas med ord.

Nu väljer jag livet.

Levande död

Hjälp! Det här liknar ingenting! Ni vet när ens liv är så fullt att det blir helt tomt? Det har varit så ett tag nu och jag fruktar att det kommer fortsätta eftersom jag kommer jobba och plugga alldeles för mycket. Jag ska läsa upp naturvetenskapliga ämnen därför att jag måste börja öppna nya dörrar och stänga den enda dörren jag verkligen brytt mig om bakom mig. Jag kommer inte in på logoped och jag kommer aldrig att göra det. Det känns så förbannat orättvist och det är nog en av mina största sorger i livet. Såvida ingen kan hjälpa mig med att plugga till högskoleprovet förstås? Jag vet inte hur man gör. Någon inbiten som har tips på knep?

OBS! Fågeln på bilden är inte död. Den vet bara inte hur den ska göra för att komma från ryggliggandes till normalläget. Ungefär som jag.

Koo-koo!

I lördags kom jag hem från Fjäderägg. Det var en underbar vecka som jag aldrig ville skulle ta slut. Min hjärna har inte fått vila på jag vet inte hur länge. Den har snurrat runt samma gamla tankar som en trasig centrifug under en alldeles för lång tid så jag har inte kunnat tänka på något annat än elände. Men räddningen kom, och den bestod av:

1. Svår terräng och
2. Pillerjobb som krävde koncentration.

Att gå över stock och sten var så påtagligt meditativt. "Höger, vänster, höger vänster...", var det enda man tänkte. Så fort tankarna fladdrade iväg så stukade man fötterna.
Och att sedan bara tänka på att hålla i små 5-gramsfåglar på rätt sätt, utan att bryta deras små 0,5-gramsben och 1-gramsvingar, gjorde att jag kunde låta åtminstone 10 timmar under dagen vara helt fria från grubblerier.

Här kommer min topplista av fantastiska upplevelser under veckan:

* Att få se sälar på nära håll. De såg mänskliga ut. Och onda.
* Att få se en säljägarbostad från 500 e kr. Hjärnan exploderade nästan av att tänka sig den tidsrymden
* Att fånga en gök med händerna
* Att få hålla i en sparvuggla
* Att hålla en kungsfågel intill sitt hjärta just innan den dog.
* Att se en himmel som såg ut som reklam för Polarkaka, varje kväll.
* Att upptäcka getter på ön och få en känsla av att man var med i ett avsnitt av Lost
* Att plocka blåbär för hand och snava över ett ömsat huggormsskinn
* Att få se havsörn på nära håll. Det såg ut som att det var en hund som satt i ett träd.
* Att fånga 3 gökar samtidigt och införa "årliga göksläppardagen".

Hädanefter kommer det nog mest vara fågelbilder här. Gulligheten har ingen gräns. Man blev cuteoverloaded varenda sekund där borta.

Tidsfördriv

Det här har jag:

*En lägenhet på en ö
*Studieskulder på över 60.000
*9 graders skolios
*Familjen
*En 160 cm bred säng
*Ett tungt sinne
*Ett jobb jag trivs med


Det här har jag inte:

*Familjen 2
*Snabb internetuppkoppling
*Framtidstro
*En jobbig sjukdom
*Spelberoende
*Intressen
*Förmåga att gå vidare

Förberedelser

Det är bra. Jag behöver aktivera mig genom förberedelser. Fjäderägg. Äntligen har jag något att förbereda. Nu gör jag det. Jag skriver en lista på saker jag inte ska ta med till Fjäderägg. Så här ser den ut:

*Godis
*Glass
*Smink
*Badkläder

Det är klart att det är fler saker jag inte ska ta med mig, men de där kändes väsentligast.
Det här ska jag ta med mig:

*Digitalkamera
*Kikare
*Hudkräm
*Torkade fikon

Här gäller samma sak. Jag ska givetvis ta med mig mer än ovanstående, men de sakerna kändes inte värda att skriva ner. Ingen behöver höra att jag ska ta med trosor och tandkräm. Det är ju självklart.

Listor är bra. De får en att bli systematisk, mekanisk och rationell. Är det en lista på saker man ska göra så tittar man på listan, gör sakerna och kryssar sedan av. Efteråt, när allt är överkryssat, känner man en stor tillfredsställelse . Om man gör en lista över saker man tänkt på under dagen så tittar man på listan, minns det man har tänkt på och så känner man sig nöjd över sina skarpa iakttagelser.

Igår och idag gjorde jag följande listor:

*Hushållsmaskiner jag önskar mig i födelsedagspresent
*Saker jag är ledsen över
*Saker jag tänkt på idag

Det är fint att lägga märke till små saker man har tänkt på under dagen. Efter att ha skrivit ner en pytteliten tanke så känns det som att dagen plötsligt fått en mening. Att jag kan tänka tillbaka på den här dagen som "dagen då jag tänkte på sjukgymnastens coverband och hur det låter". Visst finns det en meningsfullhet, om än liten, i att tänka en sån tanke? Jag behöver meningsfullheter, om än små, i mitt liv. Jag nöjer mig med ganska lite, som ni ser.

Vägval

Så här vill jag leva. Nära havet, högt till tak, med en båt. Jag längtar alltid efter något annat. Ett annat liv, en annan plats, en annan kropp. Och fick jag det jag drömde om skulle jag alltid hitta något nytt att längta efter. Eller längtar jag mest bara bort? För visst är det skillnad mellan att längta bort FRÅN något och att längta TILL något? Jag vet att jag behöver åka bort, men jag vet inte till vilken stad jag skulle kunna flytta. Umeå är allt jag har. Jag vet att jag vill styra upp mitt liv, utbilda mig och bli vuxen, men jag vet inte vad jag ska studera nu när jag inte kan bli det jag vill. Jag vill ha intressen och hobbies, men vilka har jag inte klart för mig. Och jag håller på att stressas ihjäl av alla de här besluten, som jag aldrig lyckas fatta. Jag är inte purung, och mitt hjärta går i tusen bitar av tanken på att måsta fira min tjugofemte födelsedag ensam.
Jag tror jag behöver en livscoach.

Mirakel

Varför sker det så lite mirakel nu för tiden?
Visst, det är förvisso ett mirakel att ett liv blir till, det är ett mirakel att fallabellan kan stå upprätt utan att tippa på dess oproportionerligt stora huvud, det är ett mirakel att jag lyckats vara självförsörjande sedan jag slutade skolan och det är ett mirakel att Skumdum fortfarande existerar som band. Men nu snackar jag om MIRAKEL! Folk som väcks från de döda, blir botade från sjukdomar, är blinda och börjar se, döva och börjar höra, lama och börjar gå. Det verkade hända frekvent för, låt oss säga 2000 år sedan. Det är inte bara Bibeln jag åsyftar. I de flesta skrifter från den tiden så hände det ju ganska så feta saker. Vad händer nu? Nassing.
Kommer ni ihåg den gråtande madonnan? Jag var kanske 7, 8 år när de visade inslaget på Rapport. Det kom röda tårar från den väl inlåsta marmorstatyn och jag trodde nog då att det här var saker som kunde hända lite då och då. Men sedan dess, även om företeelsen med gråtande ikoner och madonnor har inträffat under årens lopp, så har inte nyheterna rapporterat. De vill väl hålla en ateistisk profil förmodar jag.
Men nu har det tydligen hänt igen, denna gång på Grubbe! En ikon fäller oljiga tårar från dess ögon. Det är fantastiskt, och det spelar mig ingen roll om det har en kemisk förklaring. Kan någon förklara varför tårarna tränger ut just ur ÖGONEN? Nä, just det. Läs artikeln HÄR och läs framför allt alla töntiga kommentarer som verkligen bara bevisar att ateisterna är de värsta extremisterna av dem alla.

Physalis =Astrid Lindgren?

Jag ska bli sagotant. Min röst ska få dela cd-spår med andra, mer välkända röster. Jag ska försöka prata skelleftemål, men har man, som jag, lyssnat för mycket på Kåldolmar och Kalsipper, så strävar ens strupe söderut.

Min drömbok

Jag drömmer så mycket konstigt. Och så mycket otäckt. Det är knäckta nackar, våldtäkter och jordens undergång. Samma svettiga kropp när jag vaknar. Ibland kommer djuren tillbaka. Jag drömmer ofta om djur. Själv brukar jag uppenbara mig i form av en vit liten fallabella som är arg och bits. Vad betyder det? Att jag längtar efter frihet? Att jag vill till Argentina? Att jag bara kommer att bli 40 år?
Igår kväll lade jag en röd skrivbok och en fin ballografpenna på andra sidan sängen, så att jag, när jag i fortsättningen vaknar, kan skriva ner de fragment jag kommer ihåg. Imorse kom jag inte ihåg nånting. Tabula rasa.
Men för någon natt sedan drömde jag att jag mötte en talande tjäder när jag var på väg till jobbet. Du var tjädern. Jag är alldeles säker på det för när jag närmade mig så skrek du åt mig att stanna där jag var. "Det är mitt revir! Du skulle bara våga ta ett steg till!", skrek du. Jag blev både rädd och ledsen. Inte för att jag mötte en talande tjäder, utan för att du var så hård. Jag hade inte gjort något. Jag skulle bara gå till jobbet. Den andra tjädern pratade inte. Jag undrar vem det var.