Giftastycke

Detta fick mig att, trots aftonens förlust, bli så himla glad. Inte bara att han stannar FYRA ÅR till, utan även hans pikanta dialektkombination: franska + västerbottniska. Är förtjust i vissa dialektala giftermål och detta är ett sådant utsökt äktenskap av tungomål.

Nollsummespelet

Det yttersta beviset för att energi är konstant och endast kan omvandlas: igår var jag hos naprapat för min trasiga kropp. Min kotpelare slingrade sig som en orm uppför ryggen när jag kom dit, och när jag gick därifrån kändes allt mycket rakare, mindre stelt, mindre ont. Riktigt bra! Senare på kvällen när jag gick och lade mig för att sova så hände detta mystiska: jag fick tinnitus! Ett brus i höger öra, det låter precis som om man sitter i en dåligt isolerad stuga och hör hur vinden slår mot knutar och timmer i oregelbundna kaskader. Yrsnö som sticks likt gullfiber i ansiktet. Det kan förstås vara en slump, men det känns som att det hänger ihop med behandlingen av nacken. Jag trodde bara inte att det var möjligt. Men nu har jag lärt mig denna enkla ekvation: Om en del av kroppen blir av med sina besvär, flyttas besvären till en annan, tidigare symptomfri, kroppsdel.

Favorit i repris

Så här två dagar efter fettisdagen känner jag mig redo att visa en riktigt gammal semmelrelaterad goding från förr. Jag har valt att kalla den här bilden för "Girigheten". Det mina ögon åstadkommer under denna korta hundradels sekund tycker jag är talande för hela vårt samhälle; hur man med en färsk semla i munnen girigt kastar lystna blickar efter nästa förförelse, som om man i samma ögonblick som man föräras sina önskningar, förvandlar dessa till intet och börjar leta efter nästa tillfredsställelse. Åh Physalis, guldet blev till sand.

Ett tips barra.

Jag vet att det är svårt att slita blicken från figuren till vänster i bild, de stora rådjursögonen, den sydeuropeiska hudtonen osv, men det är figuren till höger i bild som ska tillägnas det här inlägget. Han heter Olov och är en sådan himla fin person. Vi har spelat i band tillsammans för många år sedan - något som betytt väldigt mycket för mig. Det var mitt första riktiga band och den största (och enda?) anledningen till varför jag fortsatte pyssla på med musik även efter våra vägar gick isär. Nu bor Olov i Stockholm, jobbar som psykolog, saknar Västerbotten och har hyfsat nyligen startat en blogg som jag tycker att ni alla ska besöka. Han är vass på allt - vässad penna, vässad hjärna, vässad humor. Bloggen hittar ni här!

På sistone

Degade. Och njöt av det.

Firade en kär vän med smörgåstårta. Fick inte plats med förlängda mållinjen, men jag blev nöjd med den något för gamla gurkan som hade gulnat inuti och på så vis fått de "rätta" färgerna (jag är så storsint så detta kan jag bjuda på).

Såg på Bamse med mitt hjärtas ljus.

Väntade och väntade.

Bönhörd

Och som om Gud hört bön så fick jag i morse stå och vänta på bussen i en språklig fruktsallad bestående av persiska varvat med arabiska och andra språk jag ej kunde härröra. Helt underbart. Som musik. Tack ni gulliga barn från Hedlundahoods.

Bästa biskvi.

Så har man snackat skit om den här dagen och så kommer Fred hem med min favoritkaka - nougardemang! Själv vågar jag aldrig köpa något till dig, för du är så sjukt specifik i vad du gillar/inte gillar. En liten fel detalj och så är det helt fel. Det är därför du aldrig får några presenter av mig, men tro int att ja tyck mindre om dig för det. Finaste Fred. Bästa biskvi.

Vändagen

Ca kl. 17.00. En ringlande kö på ett tjugotal män/gubbar/killar runt Blomkiosken mitt emot oss. Det är så löjligt uppenbart.
I Finland heter den här bjärta gelehjärtskladdiga dagen det betydligt mer sympatiska - Vändagen. Detta kom till min vetskap genom en klasskompis från Jakobstad som i morse berättade att hon igår fått två kort med hälsningar från vänner i Finland. Jag gillar det konceptet. Så mycket mer inkluderande för alla de som inte har en speciell vän. Kan vi inte bara ta efter våra fina grannar i öst och göra den här dagen till något finare? Mindre sockrigt, smetigt? Jag går gärna i bräschen härvidlag.

Kära vänner; frekventa, sporadiska, ni som jag träffar några gånger per år och mer sällan, ni som trots geografiska avstånd och eoner oss emellan förblir desamma i mitt hjärta - ni betyder så mycket för mig. Mer än ni kan ana. Ni berikar mitt liv till 2000% och utan er vore jag ingenting. Jag har ingenting att ge er förutom önskan om att ni snart får vara med om en sådan där magisk dag som det var i söndags här i Umeå; -1 grad, en sol som silas genom knubbiga granar, fågelsång, ljudet av skidor eller Vinterstudion, vad man nu föredrar. Och en pion från förra sommaren.

Kyss,

Fattighjonet

Analfabet

Gjorde mig av med facebook för 2 år sedan. Skaffade twitter för ett år sedan. Men nu gör jag slut med sociala medier igen. Läste en understreckare av Magnus Bremmer i Svenska Dagbladet om hur internet ändrar våra läsvanor och hur det påverkar vår koncentrationsförmåga och uppmärksamhet, och jag kände igen mig alldeles för väl. Distraktionsnivån. Att hålla i en röd tråd. Minnet. Rastlösheten. Jag är egentligen ingen rastlös person. Kan verkligen ligga och slöa utan att det börjar krypa i benen på mig. MEN de senaste åren har det krupit någon annanstans; i min hjärna, i mina ögon, i mina händer. Jag måste ha något framför mig, om det så är en bok, en telefon, en dator, tv:n eller ett handarbete. Och det är en rastlöshet som inte känns bra. Blir disträ och icke närvarande.

Åkte buss i morse och tänkte på hur mycket min hjärna processerar hela tiden på grund av att jag kan läsa. Det är helt ofrånkomligt när man väl lärt sig det. Det går inte att titta på något och försöka att inte läsa det. Lika svårt som det är att låtsas som att man inte kan gå om man kan gå. Man läser för att man kan. Busskurernas reklam, butikernas erbjudanden i versaler , företagsloggorna, tacky slogans, husnummer, gatuskyltar. Och hemma: texten på mjölkförpackningen, reklam, rubriker, tweets. Och det gör mig så trött. Längtade mig bort till arabiska, sanskrit, kinesiska; något som inte betyder något för en,  som man inte ser något mönster i, som är tomma godtyckliga symboler. Att ge sin hjärna semester.

Motstånd

Har skrivtorka pga har läst för mycket facklitteratur med torftigt språk och för att det bara serveras tråkiga nyheter överallt. Det är förlängd pensionsålder, det är främlingsfientlighet, det är ett icke fungerande Bank-id, ökad köttkonsumtion, smälta glaciärer, rubbade ekosystem, sexism. Jag har ett varmt hjärta, men händerna är kalla. Bed med handen på din plog, då välsignar bönens kraft din möda. Vill men orkar inte. Eller är det här ännu ett motstånd inom mig?

Har tänkt mycket på boxningen som jag gått på ett antal gånger nu. Får hjärtat bestämma så säger det JA JA JA. Det är kul. Det passar mig! Men inför varje träning känner jag ett motstånd. Motstånd kan vara bra. Det kan säga något om hela ens person, om ens rädslor och begränsningar. Något som man behöver utmana, ta itu med. Eller så står motståndet för en intellektuell varning som från varje litet muskelfäste försöker frammana en röst som säger: SLUTA! VAD GÖR DU MOT DIN KROPP!? De stumma slagen mot säcken - jag känner hur rörelsen går ut i lederna. Hur en felaktig vridning möblerar om höften. Blir tokig på att inte förstå vad motståndet betyder! Att jag inte känner min kropp och mig själv tillräckligt bra vid det här laget.

Lär känna min far, del 2

Ex 2: ett annat mail med en dikt av Edith Södergran.

Lär känna min far, del 1.

Ex 1. I veckan fick jag ett mail från pappa med DESSA bilder.

På sistone

Har ingenting att skriva om. Allt är: grått
Och det är för kallt för att: tänka

Flinck blundade och blundrade sig igenom hela Skavlan.

Kaosig bild på ett gäng genier.

Sen fick jag hålla i wonderchild som somnade i min famn.

Jag gick och boxades. Tränaren - inte så jättepedagogisk: "Nej nej nej! Fel fel fel! Du gör FEL!"

 Besökte ett annat geni.

Lars! Så jävla skönt du ser ut att ha det! Vill också kunna somna så där.

Klassisk lek: Hmmm undrar var katten har gömt sig?

Med risk att framstå som crazy catlady - ännu en kattbild. Jag ÄLSKAR att man får ta henne i tassen och massera mellan tårna! Ni ska veta att innan vi skaffade katt så gillade jag inte katter. Men jag överlade med mig själv och kom på att det var något oreflekterat nedärvt från min katthatande mor från Tornedalen. Vad har ursprunget med det att göra, kanske ni undrar? Det ska jag säga er, att det har ALLT med det att göra! Enligt privata efterforskningar så har 100% av alla tornedalingar ett utpräglat katthat.

Veckan som gick

 För en vecka sedan satte jag mig på tåget. Färdades genom landskapet och V-bottenboostade genom att samtidigt läsa Sara Lidman.

Anlände till en gullig tågstation och lotsades per telefon genom samhället till ett magnifikt hus med punchveranda!

Det här huset fann jag på vägen. Ack, som dröm var den vacker att få. Finge jag välja och vraka så skulle jag allra helst vilja bo i ett bönhus/missionshus. Blir religiös bara av tanken.

Fina människor får fina barn. Alltså så mysig!

Serverades middag och nybakt bröd också. Brödet var inte bara gott utan även väldigt snyggt.