Jag vet att det är svårt att slita blicken från figuren till vänster i bild, de stora rådjursögonen, den sydeuropeiska hudtonen osv, men det är figuren till höger i bild som ska tillägnas det här inlägget. Han heter Olov och är en sådan himla fin person. Vi har spelat i band tillsammans för många år sedan - något som betytt väldigt mycket för mig. Det var mitt första riktiga band och den största (och enda?) anledningen till varför jag fortsatte pyssla på med musik även efter våra vägar gick isär. Nu bor Olov i Stockholm, jobbar som psykolog, saknar Västerbotten och har hyfsat nyligen startat en blogg som jag tycker att ni alla ska besöka. Han är vass på allt - vässad penna, vässad hjärna, vässad humor. Bloggen hittar ni här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar