Vändagen

Ca kl. 17.00. En ringlande kö på ett tjugotal män/gubbar/killar runt Blomkiosken mitt emot oss. Det är så löjligt uppenbart.
I Finland heter den här bjärta gelehjärtskladdiga dagen det betydligt mer sympatiska - Vändagen. Detta kom till min vetskap genom en klasskompis från Jakobstad som i morse berättade att hon igår fått två kort med hälsningar från vänner i Finland. Jag gillar det konceptet. Så mycket mer inkluderande för alla de som inte har en speciell vän. Kan vi inte bara ta efter våra fina grannar i öst och göra den här dagen till något finare? Mindre sockrigt, smetigt? Jag går gärna i bräschen härvidlag.

Kära vänner; frekventa, sporadiska, ni som jag träffar några gånger per år och mer sällan, ni som trots geografiska avstånd och eoner oss emellan förblir desamma i mitt hjärta - ni betyder så mycket för mig. Mer än ni kan ana. Ni berikar mitt liv till 2000% och utan er vore jag ingenting. Jag har ingenting att ge er förutom önskan om att ni snart får vara med om en sådan där magisk dag som det var i söndags här i Umeå; -1 grad, en sol som silas genom knubbiga granar, fågelsång, ljudet av skidor eller Vinterstudion, vad man nu föredrar. Och en pion från förra sommaren.

Kyss,

Fattighjonet