Det är kväll och jag har legat i sängen precis hela dagen, bortsett från ett och annat toalettbesök och en nödvändig inhandling av glödlampor, diskborste samt kakor.
Imorgon hoppas jag åter vara arbetsduglig, för även om jobbet mer eller mindre tråkar ihjäl mig stundtals, så får det mig i alla fall att stå och gå istället för att ligga, prata istället för att vara tyst, bli trött i slutet av dagen istället för at vara trött hela dagen, och andra såna där småsaker man inte uppskattar i vanliga fall.
Jag har börjat förlika mig med tanken att mitt liv alltid kommer att vara himmel och helvete på samma gång, men ibland undrar jag varför det aldrig får vara heeeelt bra. Kanske fick jag en förbannelse kastad över mig av någon gammal egyptisk faraon som förutspådde min födsel till den här världen. Visst, nog kan jag vara martyr, men då vill jag gärna veta till vilken nytta. Räddar jag mänskligheten om jag låter alla olyckor drabba mig? Räddar jag min egen familj? Sure, kör på bara. Men om jag bara drabbas för drabbandets skull och inget gott kommer utav det, då vill jag inte vara med längre. Då känner jag att det är dags att leta upp herr faraon och ta ett snack.
Andra saker jag tänker fråga herr faraon:
1. Om jag kan få en av hans smäckra katter
2. Favoritmat
3. Om det fanns skräckhistorier om mumier som började leva igen eller om det bara är postmodernt västerländskt crap.
Annars är det som sagt himmel. Och den himmeln är klarblå, med brödliknande cumulusmoln här och där som kan ge skugga och svalka när hettan blir för stark. Och jag önskar att jag fick vara en tornseglare. Hamnar den på marken kan den inte ta sig upp i luften för att vingarnas lyftkraft är för liten. Jag har nog också ganska svag lyftkraft, men när jag väl är uppe så försöker jag i alla fall alltid att hålla mig kvar där.
Tornseglaren måste se till att ha vänner på marken. Men då måste hon nog anstränga sig, för att hålla kontakten med de marklevande. Det kanske det är det tornseglaren skriker om när hon flyger förbi: "GLÖM MIG INTE!!! JAG VILL KUNNA LITA PÅ ATT DU LYFTER UPP MIG NÄR JAG BEHÖVER! SKRRIHHHHHH!". Kanske är det katterna som är deras allierade, kanske koltrastarna. Jag ser framför mig hur tornseglaren hela tiden förtärs av oro för att hon ska vara bortglömd där nere, att ingen ska kasta upp henne om hon faller ner. Hela tiden känner hon att det är omöjligt att kunna räcka till båda för vännerna i luften och vännerna på marken. Men hon får inte oroa sig för mycket för att ramla ner, det viktigaste är att hålla sig uppe, och hela tiden ha näbben fylld av flugor och flygande bladlöss.
SvaraRaderaAlltså, jag ser det såhär att om man är helt 'lycklig' (hur ska man mäta?) så hittar hjärnan snart på nåt jävulskap för att det känns ovant eller fel på nåt sätt.
SvaraRaderaViktor Öland: Ja, det är klart ens kompisar kastar upp en om man ramlar! Tornseglaren har inget att vara orolig över längre!
SvaraRaderaManis: Ja visst är det så. Hjärnan kräver en balans av lycka och olycka för annars imploderar den av förvirring