Nu börjar jag om.

Visst får man börja om? I vilket fall som helst så börjar jag om nu.
Jag hade missat det där med höstdagjämningen och klev upp en timme för tidigt och när jag insåg min fadäs så var det för sent och jag kunde inte somna om, vilket har resulterat i en seghet utan dess like.
Anledningen till att jag gick upp över huvud taget imorse var att jag skulle besöka katolska kyrkan. Jag är aldrig i kyrkan, bortsett från begravningar, bröllop och någon gång kring jul. Jag ville känna att det finns något som är fast och sällan ändrar på sig. Den katolska liturgin är sån. Förra helgen när jag var ute och dansade så stod det en kille och glodde på mig hela kvällen. Jag hade på mig mina nya örhängen som är som två stora guldkors. Efter någon timme kom han fram och frågade:

Han: - Du..är du religiös?
Jag: - Eh...vad? Ja, jag har väl min tro.
Han: - Bra, men du får inte ha nån annan!

Sen gick han och jag kände mig anklagad och påhoppad. Varför ska en okänd människa bry sig om den saken över hvud taget? Blev han provocerad? Och i så fall av vad? Vad är folks problem egentligen? Imploderar deras hjärnor av att se kombinationen kristen + alkohol eller kristen + kort kjol eller kristen + sitta och svära som en borstbindare? Spelar det nån roll om jag är det eller inte?