Störst, starkast och vackrast

"Gratis på namsdagen Pappa. Du er störst, starkast och vakrast". I min 5-åriga hjärna var det så det låg till - sinnesbilden av min far. Idag, vid vuxen ålder, kan jag konstatera att han DEFINITIVT INTE är störst. Han är längre än mig men så mycket mer än 180 cm är han inte. Starkast? Nja, nog kan han lyfta många lass ved och ta ner sina tunga filosofiska verk ur bokhyllan, men samma råstyrka som Rolf, byns bonde, som bär ett träd i varsin arm, eller killarna på USM:s övervåning, det besitter han inte. Och vakrast är han kanske inte heller. Men jag gillar tanken på att det var så jag tänkte om pappa.
Idag hälsar han på mig och det ska bli fantastiskt trevligt att låta honom sova över, att få vara den som bjuder på nybakt bröd och den som tar hand om disken. Han är fantastisk att prata med om svåra och jobbiga saker. Det är väldigt sällan jag gör det, men jag tror jag ska ta tillfället i akt ikväll. Det kan bli succé på det själsliga planet. SUCCÉ!