Inlägg 200 - Merlene Ottey

(http://www.utech.edu.jm/Jaaa/features/Athlete_photos/Merlene%20Ottey/ottey3.jpg)

Jag skaffade den här bloggen för några år sedan. Jag skrev i den tills jag upptäckte att jag bara blev jätteledsen och superavundsjuk på alla andra som skrev bra och roligt, att jag raderade allt jag hade skrivit. Det är typiskt mig att ge upp så där. Att tänka att bara för att det finns folk som är bättre på något än vad jag är, så är det inte längre någon idé att jag också ska hålla på med det. För jag orkar inte vara den ständiga bronsmedaljören. Så var det under hela låg-, och mellanstadiet. Vi var fyra tjejer i klassen. Den ena hade anorexia och var träningsnarkoman och vann såklart i alla löp-, och lilla vasaloppettävlingar. Den andra var lång och smal och även hon snäppet bättre än mig. Den tredje var ingen sporttjej, för att uttrycka sig så, och jag var medelmåttan - Merlene Ottey.

I högstadiet utvecklades jag mycket som fotbollsspelare och hade specialträningar med min tränare. Han skrev ett rekommendationsbrev där han skröt upp mig när jag sökte till fotbollsgymnasiet. Men jag kom inte med, blev helt förkrossad och rörde inte en fotboll på 6 år efter det.

Samma sak var det efter att jag tillbringat 6 timmar per dag i en månad i Honduras runt ett biljardbord. Jag hade blivit ganska bra, men jag höll inte uppe med att öva efter hemkomsten och när jag började spela igen hade jag tappat tinget och bröt nästan ihop av att förlora.

Jag har verkligen inte blivit bättre på biljard, och fotbollen har fått ligga mestadels orörd under ytterligare några år, men det är inte längre en katastrof. Och jag skäms inte längre över bloggen. Jag tycker fortfarande att jag skrivet dåligt och tråkigt och att alla andra skriver kul och bra, men tydligen tyckte någon häromdagen att jag borde skriva en bok, och det är ju fantastiskt. Bok eller inte, jag har ju alltid harlequinöversättningarna att falla tillbaka på. Jag är fortfarande som Merlene Ottey, men det känns helt okej.