När jag var barn och vi blev skrikiga och jobbiga, så som barn ju är åtminstone en gång om dan, tog mina föräldrar till en ganska okonventionell metod för att lösa problemet. De satte ut oss på bron. Sedan fick vi stå där och skrika och grina tills vi hade lugnat ner oss för att sen gå tillbaka in och låtsas som att det aldrig varit någon konflikt (jag skriver "vi" men det bör nog läsas "jag", för det är jag som har varit den enda i familjen med kontinentalt temperament). Inte så att det var som att gå ner i en skräckkabinett. Det kunde ju vara skönt att få lämna stöket ett tag och få något annat att tänka på, typ döda myror eller plocka blommor. Men jag tror att de där små sakerna har påverkat mig mer än vad jag förut trott. Jag har fått omvärdera det här med konflikträdsla, från att ha trott att jag inte haft några problem över huvud taget med det, till att förstå att det är något jag inte alls behärskar. Jag drar mig in i det längsta för att uttrycka saker som kanske skulle kunna göra folk ledsna och får ont i magen och mår illa innan jag ska säga något som känns obekvämt. Vill sopa under mattan. Vill sätta ut problemet på balkongen och hoppas att det är borta när man öppnar dörren.
Alltså, när jag läser det här, minns jag tillbaka till sommaren 2003. Då bodde jag i ett hus med några italienare. Alltså de diskuterade o konfronterade varandra JÄMT. Högljutt, vid maten, sent, tidigt. JÄMT. Och på en ljudvolym man inte var van vid, från Norrland. En dag hyssjade jag åt dem; "Schhhh!". Något senare frågade en av dem; "Alltså det där ljudet du gör ibland "Schhhh", vad betyder det?". Jag ba; "Alltså det betyder dämpa dig, eller var tyst". Han tänkte till en stund, sedan; "Alltså, jag hänger inte med..vadå "dämpa dig", vad menar du?". Det var ändå ganska uppfriskande att konflikträdsla inte ens hade en ljudeffekt i deras värld.
SvaraRaderaHaha, fantastiskt roligt! Tack för detta svar. Tänkte ändå att "Schhh!" var en universell signal, eller i alla fall att den inte gick att misstolka.
SvaraRadera