Sanningen gör ont.

Fick en smärre kris igår. Två personer var brutalt ärliga mot mig angående två olika saker och det var mer än vad jag klarade av. Fattar inte vad det är för någon sörja jag går och bär på, det enda jag vet är att den är svart, gammal och svår att göra sig av med. Eller förresten, jag vet inte om den är särskilt gammal. Den är mer lik en surdeg. En surdeg som har någon slags skitgammal grundsurdeg i botten men som fyllts på med ny skit som jäst till en ny surdeg och så vidare och så vidare.

Började tänka på något så sorgligt att jag slutat drömma om saker. Inte för att jag inte tror att det finns saker jag skulle vilja uppleva utan för att jag inte vill kasta pärlor för svin. När jag ändå inte förmår uppskatta bra och fina saker så tänker jag att det vore så bortkastat om de ödslades på mig. Hyfsat dumt sätt att tänka, men det går inte att bli av med, det är en del av surdegen. Det enda jag möjligtvis drömmer om, eller i alla fall hyser ett vagt litet hopp till, är att jag någon gång kanske vågar mig på att baka bröd av den där degen, och att jag kanske vägrar spara den sista slatten, vägrar ställa in den i kylskåpet igen där den kan fortsätta att jäsa i det fördolda.

Vänligen,
En livegen bagare