Och allt kom tillbaka

Jag kan inte med ord beskriva den här kvällen. Det var ett sådant där tillfälle då man helt oförberedd blir drabbad och tappar kontrollen över sina känslor och kroppsliga reaktioner. När jag klev uppför backen möttes mig idel ansikten som jag älskat och älskar, som jag tillbringat dagar och nätter med, delat skratt och gråt med. Människor jag burit och som burit mig. Alla log. Satte mig ner på bänken bredvid Carlos som jag saknat så sjukt mycket lagom till extranumret och hörde snart välbekanta ackord som slungade tillbaka mig till Kungsholms Strand, sangria och lasarettssäng med pressade landstingslakan. Det kändes som om allt var nedtecknat i ett manusskript till filmen om mitt liv. Den perfekta dramaturgin. Och på samma sätt som landskapet finns nedtecknat i mig så är även vissa människor det. Somliga binder man oupplösliga band med, gordiska knutar som inte kan knytas upp. Oavsett om man håller kontakten eller inte så finns de där, bor i nervceller och lever vidare som minnen i kroppen. Ikväll påminde min kropp mig om hur mycket somliga betytt för mig och hur mycket de saknats. Med en tsunamis kraft sköljde det över mig och det gick inte att värja sig emot.