Idag har jag gjort sådant arbete som tar fruktansvärt mycket tid utan att märkas List efter list ska slipas, därefter ska gamla spikhål spacklas och så ska spacklet slipas ned, sedan ska det målartvättas. Jag ser min lilla hög. Det är kanske 20 bitar totalt. Jag tittar på högen som är kvar. Det är kanske 50 till. Det är precis som om jag vore Herakles och listerna vore Hydran. För varje huvud jag hugger av växer det ut två nya. För varje list jag gör klar dyker det upp två nya.
Jag har även tagit mått på en av de finaste verandor som finns på denna jord. Bakom min gamla låg- och mellanstadieskola ligger ett hus där det, då det begav sig, bodde en tant med vitt, lockigt hår, krimplinklänningar och en svart handväska i ett stadigt grepp med båda händerna. Min bror kastade en snöboll rakt i nyllet på henne en gång, vilket gör att jag, så här i retrospektiv, kan förstå att hon var en aning barsk mot oss småglin. Nu har hon fått komma till Herren som hon tjänade hela sitt liv och om Pärleporten bara är en bråkdel så vacker som hennes lilla sekelskiftesveranda så fruktar jag icket döden. Nu vill, ironiskt nog, detta busfrö som en gång kastade en isig snöboll rakt på hennes nylagda hår och bulldoftande huvud, bygga en likadan veranda som hennes. Det kändes lite förbjudet att gå in i hennes överväxta trädgård och dra fram tumstocken, som om de där spetsiga 60-talsglasögonbågarna stirrade mig i nacken. Men jag hoppas att hon förlåter bror min för hans synder från sin utkikspost och smackar förnöjt när han omsorgsfullt och mödosamt arbetar i sin strävan att återskapa den lilla bit av himlen som ramlat ner på jorden i form av en veranda, och som nu tyvärr drabbats av röta.
Jag gillar detta.
SvaraRadera