tisdag, juli 12, 2011

Forts. VÄSTERBOTTEN


Jag läser just nu en bok av kulturantropologen Mikael Kurkiala - I varje trumslag jordens puls, där han skriver om vår tids rädsla för skillnader. Men den handlar om annat också, och idag när jag låg ute under en mullrande himmel med mörka moln rullande i väster och solen strilandes över mig så läste jag dessa rader, som sammanfattar lite av det jag ville komma åt i mitt förra inlägg men som jag inte alls lyckades med; hur landskapet kan utgöra en del av ens identitet:

"Ens egen livshistoria är nedtecknad i landskapet...Landskapet betecknar och bär spår av det egna förflutna. Själva den dualism som kännetecknar moderniteten blir svår att upprätthålla då landskapets historia och ens egen historia flätas samman till ett helt. Det är ett landskap som inte är utbytbart mot ett annat eftersom det är en del av ens identitet. Man tillhör landskapet på samma sätt som landskapet tillhör en själv."

Man tillhör landskapet på samma sätt som landskapet tillhör en själv.
Så är det. I min kropp rinner Ume- och Skellefteälven och lilla Stavbäcken porlar ut i kapillärerna. I mig finns skogar, djupa snåriga som man kan gå vilse i, torra moar med raka tallar som silar ljus, ljusa lövdungar med fågelsång och åkerbär. I mig finns berg, uråldriga och orubbliga med kalla grottor och varma hällar. I mig löper stigar kors och tvärs, grusvägar, tjälskadad asfalt och ändlösa raksträckor. I mig samsas ljusa nätter med mörka dagar och ett norrsken som gör mörkret uthärdligt. Hela jag är som ett ambulerande miniatyrexemplar av Västerbotten.

3 kommentarer:

  1. Jag vill också vara ljusa sommarnätter. Jag ska tänka så.

    SvaraRadera
  2. Johannes6:07 em

    Du skriver väldigt vackert Anna.

    SvaraRadera
  3. Martina: Du om någon är ju själva midsommarsolståndet!

    Johannes: TACK

    SvaraRadera