Jag hade fel, jag behöver inte vara för mig själv och tänka. Det har jag gjort tillräckligt nu. Ofrivillig ensamhet är det värsta som finns. Men om den här tiden har lett till nåt gott så är det väl de insikter som närmat mig svaret på frågan om "varför". Det finns nog många svar. Här är ett av alla "därför".
Jag har en förmåga att alltid tycka att glaset är halvtomt. Det är en vidrig egenskap att ha, både för en själv och andra. Det är otacksamt och orättvist. Och jag tror att det kan vara den vidriga egenskapen som genererade till att mina känslor låg och ruttnade inuti mig, ruttnade ihop till en svart oigenkännlig sörja. Hopp utbyttes mot hopplöshet, glädje mot sorg, tröst mot tröstlöshet, jävlar anamma mot apati. Och jag vet inte hur man byter perspektiv. Någon som vet? Hur blir halvtomt helt plötsligt halvfullt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar