Sarek dag 2

Jag vaknade refan klockan halv sex. Pigg av den friska fjälluften, panikslagen av den kvava tältluften. Utsikten från berget Nammatj var ögonbedövande vacker. Ser ni floddeltat? Att åka båt in i det kändes som att åka...ja, den närmaste referensen jag kan ge kommer från bilder jag sett i filmer om vietnamkriget. Högt gräs vid sidorna, grönt vatten, men uten oro att bli sprängd i luften. I Rapadalen, vilkens början ni ser på bilden, finns en otrolig artrikedom. Här finns bland annat Sarekälgen; en älg modellen större, vilken även är den enda älgen som har förmågan att dyka ner till 2 meters djup. Jag skulle ge min högra arm för att få det på bild. Det och att få se en död blåval.

Här, en bild på vår lägerplats. Uppe på kalfjället sträcker inte björkarna sina trädkronor mot himlen. De ligger platt mot marken. Jag blir otroligt rörd av att se kärv natur, växtlighet som mot alla odds hittar ett sätt att leva och anpassa sig efter rådande omständigheter. Jag känner mig som fjällbjörken ganska ofta.

Mygg. Ingen vi pratade med efter vägen hade någonsin upplevt så mycket mygg, så jag vågar nog påstå, trots att det bara är andra gången jag vandrar i svenska fjällen, att det är ett rekordår i år. Det ni ser är bara en försmak på hur mycket det kunde vara på sina ställen. De hängde som i druvklasar på ens kläder och de hittade åt varenda kvadratmillimeter som inte var insmord med djungelolja. Resultatet blev att de stack en i området kring ögonen. En dag blinkade jag ihjäl 9 stycken myggor. För varje slag dödade man minst 6 stycken myggor, så jag överdriver inte det minsta när jag säger att jag totalt slagit ihjäl 1500 mygg.

Älgen. Säkert en fjolårskalv som tappat bort sin mamma och vant sig vid människor, för den var extremt tam. Jag stog bara 15 m ifrån den och fotade, det är det närmaste jag varit en älg någonsin. Här ses den stå i en tjärn och äta sjögräs. Den dök ner med huvudet i 20 sekunder, sen kom den upp och tuggade i sig slammet. Älgen är ett magnifikt och mycket fascinerande djur.

Det här är Skierfetoppen. Vi tog båten till STF-stugorna vid bergets nedre kant, slog läger med våra tält och gömde oss från myggorna i en stuga. Här ska jag inte ljuga utan erkänna att jag inte orkade bestiga Skierfe. Det är en 3 timmars march med stark lutning och stundtals besvärligt terräng bland stenrösen, och jag hade såklart redan dragit på mig en muskelskada i baksidan av vaden och låret. Jag, Realisten och Den Glade gick dock upp 1/3 av vägen, stannade till när vi kommit upp på kalfjället där myggen inte längre orkade följa oss och satt och solade på en sten i en timme.

Min kamera fick dock följa med upp till toppen. Det är svårt att göra naturbilder rättvisa, men att stå på Skierfe känns tydligen som att stå på månen och titta ner på jorden. Man ser så mycket och så långt. Det lilla berget till höger är Nammatj som vi besteg dagen innan. Det ser löjligt litet ut från Skierfe.

Här poserar tre lyckliga ungdomar från toppen. Närmare kanten än så här fick de inte gå, för det stupar rakt ner.

Jag blev förvånad att det inte skett mer olyckor härifrån, men den enda Fjälljägaren visste om var ett självmord. Märkligt självmord. Inget galenskapsinfall direkt som att kasta sig framför ett tåg. Här har någon ändå varit tvungen att packa en ryggsäck med proviant för åtminstone en dag, övernatta någonstan, sedan gå i storslagen natur i 3 timmar, smörja in sig med djungelolja, stanna och vila, kanske äta en flapjack, fortsätta knata på, och SEN hoppa. Vid vårt läger i Aktse var myggorna extrema. Jag gick ut och kissade vid elvatiden på kvällen och blev biten både i fram, och bakstjärt. Vidriga, snuskiga, små demoner. Med denna kuriosa avslutar jag dag 2.