Släkt´nforskning del 2

Det var inte bara jag som blev leds på alla Jönsar i min släkt. Om en av Jönsarna står berättat att hans kyrkovärdskap mellan åren 1783-1796 då han dog, endast 51 år gammal, kom att prägla socknens kontakter med honom att "man knappt visste att han hette Jöns Jonsson." Istället kallades han "Kyrkovärden i Törås" och när hans son 30 år senare dog står det istället för sonens namn "Kyrkvärdens son" i dödsboken.

Något man älskar med forna tider är den yrkesstolthet som människor bar. Man ärvde sitt yrke och fann stolthet i det ända in i döden och ner i graven då det mejslades in i gravstenarna. Helt otänkbart nu för tiden. Tänk er bara: "PR-konsult Anna Andersson f 1982 d 2078", eller "Programmerare Dennis Dahlgren f 1990 d 2069". Denna gren av min släkt verkar, utöver bönder och militärer ha överlevt som tråddragare. Man gjorde ståltråd om jag förstått det rätt. En och annan finsnickare, klockare och glasmästare finns också, men mestadels tråddragare. Tänk om man själv hade kunnat bära sitt huvud högt med Konsumskjortan i storlek XXXL hängande över sig. Med stolta steg gått fram till kassan och med värdighet i blicken mött ens högutbildade bekanta. Istället har man slagit ner blicken och hasat med nerslitna Birkenstock fram och tillbaka mellan lagret och grönsaksavdelningen. Åh YRKESSTOLTHETEN, alla borde få känna den! Alla vardagshjältar som städar toaletter, vårdar sjuka, utbildar små barn och bakar pizza! Min farmor skriver fortfarande titlar när hon skriver brev, oavsett hur nära i släktskap adressaten är. Pappa tituleras fil. kand. Är det lite sjukt eller bara fint? Kanske både och.