Diabolus in Musica

Breven jag hittade ikväll när jag städade var de finaste jag fått. Åh min Gud så fina de var! Det måste ha varit skimmer och glockenspiel vart vi än gick.
Nu är det mest ett regn av aska och tritonus.

Cornetto

Det är inte bara jag som försöker slå mig fri från de bojor, i vilka jag suttit fjättrad under Sockrets tyranni. Sockret; han är en slavdrivare av värsta kalibern. Förföriskt lurar han en att tro att man är värd ditt och datt. När man så låtit sig förföras av hans smicker så tvärvänder han och ger en onda piskrapp.
I maj, när jag stod vid ruinens brant och tittade ner i svärtan under mina fötter, lyckades jag. Efter att ha lydit Sockret så gott som varje dag i 8 år, och trots att jag jobbar i en frestelsernas högborg, så lyckades jag för första gången ignorera Sockrets flörtande ögonfransar. Och det kändes som att om jag klarar mig utan honom i en dag så klarar jag mig utan honom en hel livstid.
En livstid blev det förstås inte. Nu är jag där igen. På dag 3. Och begäret är större än någonsin. Inatt drömde jag att det var eftermiddag och någon bjöd mig på en kaka. Jag tackade vänligt men bestämt nej och berättade stolt om mitt sockerförbud, då jag plötsligt mindes att jag:

1. hade ätit 3 stora glasstrutar till lunch. Jag tror det var Cornetto, fast det kan ha varit de här som fanns på 80-talet som hette Alexandra, med smak av ägglikör och kanderade bär.

2. till kaffet efter maten hade ätit 3 stora cookies från Sandys med vit choklad inuti.

Det blir nog ingen livstid denna gången heller, men kanske kan jag och Socker få en mer jämställd relation i fortsättningen. En relation där jag är godsherren och han är drängen.

Ön - mitt hem

Nu tänker jag, för första gången i bloggens historia, vara lite politisk istället för patetisk. Jag vet inte riktigt vad som hände, men jag kände väl att jag var tvungen att utnyttja yttrandefriheten och få sagt det jag tänker om den planerade exploateringen av Ön. (Ja, jag kallar det hellre exploatering än ett "ekologiskt hållbart byggande". Den negativa klangen, det är den jag vill åt.) Så jag satte mig och skrev ett långt brev till kommunalpolitikerna om de upplevelser jag haft på Ön, som säkerligen inte kommer att få upplevas igen om planerna sätts i verket. Jag tänker då särskilt på den gången då min vän Viktor var på besök. Jag klippte honom en nordisk frisyr, och sedan gav vi oss ut på stigarna för att få höra den mytomspunna skönsångaren - Näktergalen. Vi inte bara letade utan fann den även. Jag är verkligen ingen fågelexpert, inte ens kan jag klassa mig som hobbyornitolog; jag har inte den besatthet som krävs. Men ändå förstod jag att det jag fick möjlighet att bevittna, den där ljumma försommarkvällen år 2006, var unikt, för jag tror inte att näktergalen kommer att vilja sitta i ett bostadsområde på 3000 lägenheter och sjunga sin sång. Den behöver en kvist.

Ja, jag är bra

När jag cyklade hem i afton kände jag plötsligt starkt "Jag är en bra cyklist!". Jag är en bra cyklist. Jag har cykellyse både fram och bak. Jag stannar alltid vid övergångsställen och antingen så går jag över det eller så stannar jag upp och visar med hela handen "Varsågod kära bilist. Det är du som har företräde och inte jag. Jag står bara här i all min ödmjukhet och känner mig bättre än alla dårar till studenter som tror att de kan cykla hur som helst". Tant eller ej - jag är en bra cyklist.

Minneslucka = hjärnskada

Hjälp. Jag är rädd. För alzheimers och cancer och hjärnskada. För HIV, sterilitet och hjärnskada. För depression, panikångest och hjärnskada. Ätstörningar, hjärnskada och hjärnskada. Men alla mest är jag rädd för hjärnskada.

Lite självförakt har aldrig skadat.

Det här är pinsamt, och för att göra det ännu mer pinsamt tänker jag låta detta komma i offentlighetens ljus - Jag har minnesluckor från gårkvällen. Detta minns jag:

* Att jag drack ett glas vatten på TC.
* Att jag gick på toa på TC.
* Att jag dansade.
* Några bekanta ansikten.
* Att jag rökte en cigarett.
* Att jag skrek "Mackor! Mackor!" när jag cyklade förbi Vasaplan.
* Att jag åt en halv plåt varma mackor när vi kom hem.
* Att Jonathan skrek "Scrotum!"

Detta minns jag inte:

* Vad jag sa
* Exakt hur mycket och hur länge och hur jag dansade
* Vad folk svarade när jag frågade "Tänker du på mig ibland?"

Så, nu är skammen fastnaglad i mig och det är bara rätt åt mig.

Morgonstund har inte alls god smak i mun.

Min lediga dag. Persiennerna nerdragna. Jag - i sängen. Smulor på golvet. Disk i vasken. På bänken - en ett år gammal vinflaska uppdrucken till hälften + rysk vodka. Två avklädda barbies på köksbordet. Två udda vantar på tamburmajoren. Papper, papper papper. Smulor, smulor smulor. En ihoptorkad basilika i fönstret. I det här bor jag.

Pavlov

Jag hade peppat i nära två veckor på att få se "Magiska ryska klanger, Svarta Havets Don-Kosackkör" och idag var dagen D. Jag hade drömt mig bort till kyrkbänkar som svämmade över av ryska, vackra unga män med allvarliga blickar och spetsiga käkben. Jag tänkte "Det är då och det är där jag kommer träffa min framtida man." Klockan 13.46 får jag ett sms från Lovisienstadt med informationen "...de är åtta GUBBAR. Inga snygga unga ryssar...". Där sprack drömmen, men jag höll modet uppe och tänkte att de i alla fall var ryssar och att det var magiskt i sig. 18.35 möter jag Lovisinstadt på Åhléns där jag blir ytterligare uppdaterad. "De är inte ryssar. De är bulgarer."
Allt började kännas B.
Men jag betalade mina allra sista slantar för den här månaden i alla fall. Sedan klev de in med sina kosackstövlar och breda skärp i midjan, med ölmagar som stod rakt ut, med kopparärrig hud och sträva hakor. De tog ton och sedan minns jag bara hur underbara de var. Kanske inte alltid vad de sjöng, men personligheterna! Tenoren längst till vänster, som såg ut som en Per Åhlin-figur, sjöng alltid aningens surt, men tog revansch när han framförde en smäktande rysk visa. Basen, längst till höger, såg ut som ett gammalt gammalt träd med fötterna som rötter långt ner i marken, och fastän man knappt såg att det rörde sig bakom skägget, var hans munhåla en resonanslåda i stil med ett kyrkorum. Pavlov - förföraren, sjöng lika mycket med sina händer som med strupen och "Den Vita" älskade sig själv, sin egen röst och sina teatrala uttryck mer än något annat i världen.
Och vi älskade dem.
Nu ska jag läsa Bröderna Karamazov

hassan

Imorse utspelade sig detta telefonsamtal:

Min mobil: "Spider Pig, Spider Pig, does whatever a spider pig does. Can he swing from a net? No he can´t. He´s a pig."

Jag: "Hej det är Anna."
Okänt nummer: "Höhöhöhö, HALLÅÅÅÅ!!!!!"
Jag: "Hallå, vem är det?"
Okänt nummer: "Det är din morsa!!! Höhöhöhöhö."
Jag: "Mhmmm, men vi får pratas vidare nån gång då jag inte är på jobbet, mamma."

Klick

Jag har inte varit med om en busringning på säkert 10 år, så det var mest bara kul, men jag undrar såklart var de hittat mitt telefonnummer. Kanske på något hemskt klotter på en toalettvägg. Vore inte det sorgligt så säg?

Äcklet

Jag förstår inte varför det blev så här.
Jag har växt upp i en trygg familj med sunda värderingar. Jag har fått uppmuntran hela livet. Mina föräldrar har varit lagom beskyddande, men heller inte rädda för att släppa taget om mig. Jag har fått göra misstag utan att bli tillrättavisad. Jag har gått på bra skolor och haft turen att träffa fina vänner. Ändå. Det började redan i 7:an att jag kände av höstdepp. Sen gick det jättesnett och någonstans i Sörböleskolans korridorer försvann mitt självförtroende. Det kan ha varit på väg från kemin till hemkunskapen då den tuffa halvfinnen sa "Snygga skor", i ironisk ton, varpå hans kompisar började skratta med grabbiga målbrottsröster. Det kan ha varit då mina tjejkompisar planerade en resa utan mig, mitt framför ögonen på mig. Eller då jag fick veta att jag inte kom in på fotbollsgymnasiet efter att ha presterat mitt yttersta på grusplanen mot stora Morön-, och Sunnanåkillar. Jag vet inte, men det är hög tid att jag får tillbaka det. För det här liknar ju ingenting.

Marginalernas mästare

Tacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktack.
Godkänt på kemitentan var 28 poäng (av 56 möjliga). Jag hade 29,5 poäng. Jag är verkligen en idiot när det kommer till kemi, så detta känns som en seger av oerhörda mått.

Ibland blir jag en vidrig liten tant. Idag var en sådan dag, då jag istället för att slänga reklamen, tog in den och lusläste den. DUKA, Guldfynd, ICA Maxi, Beijers, Electrolux Home, Hälsokraft, you name it. Jag läste allt! Jag har även återupptagit korsordsintresset och gödslat min växande matlagningsiver. Klubba är soooo vecka 45. Brodera och baka är det nya heta!

Jordärtskockarna

På menyn igår:

Förrätt: Krämig jordärtskockssoppa med timjan. Till det ett lätt Masi-vin.

Huvudrätt: Rödbetsrisotto med kantarellfräs. Till det ett tyngre Amerikanskt Chardonnay.

Efterrätt: Päronpaj med honung och mandeltäcke

Sedan gymnasiefest med Martina och Erik. Det var kul. Tack för Xidern och körsbärstomaterna.

Livskris

Jag har börjat få åldersångest. Hjälp. Det känns som att allt är för sent. Jag vill inte vara den som ens släktingar beklagar sig över. Jag är den enda av alla mormors och farmors barnbarn över 20 som inte har sitt på det torra. Ingen utbildning. Ingen karl. Inga intressen. Ingen begåvning. Ingen plan.
Jag umgås med för lyckade människor. Nu känner jag mig bara sämst.

Joder!

Jag var nog ganska sur på jobbet idag, och det märktes nog. Smällde extra hårt i locken och suckade högljutt så att de andra skulle höra. Fast det gjorde de inte. Förlåt alla kunder. Det är bara jag som, bakom min lugna yta, har ett sånt otroligt medelhavstemperament. Det är risigt att gå omkring och vara sur. Man blir en dålig männisa av det. Ful blir man nog också. Jag kommer ofta på mig själv att jag tänker typ "men gå på rätt sida vägen, idiotkäring!" när jag susar med min cykel längs Umeås gator. Som om de ville jävlas med mig? Usch, vad hemsk jag är.
Jag har ett dilemma. Jag har ett simort och vill börja simma. Min rygg skulle nog må jättebra av att simma. MEN, jag vill inte simma i min kropp förrän den är mer deffad. Men hur ska den bli mer deffad om jag inte börjar träna? Nä, just det. Moment 22. Nu fick jag medelhavstemperament igen. Det syns inte på internet, men det känns i varenda sena och muskel i kroppen.

Skatbo

Det ser ut som en krigszon hemma hos mig. Jag hatar det. Jag borde:

1) Diska
2) Dammsuga
3) Skura
4) Plocka undan smågrejer
5) Sortera tvätt
6) Sätta upp min stringhylla
7) Sätta upp affischer och tavlor
8) Sy nya gardiner

Men istället ligger jag här och tittar på skiten. Jag får skylla mig själv. Åh så berikande inlägg. Höjde min och eran livskvalitet med hundra procent säkert. Nä.
Okej, ni får lite kul istället. En kul historia från idag. Det går såklart inte att återberätta men jag satt och fikade på Scmäck när det kom in en äldre kvinna som, helt målmedvetet, gick mot shopen. Det var bara det att det var en stor glasvägg där. "DOOOOIIIINNGGGG" lät det när hennes näsa och huvud och resten av kroppen gick in i väggen. Så dråpligt.
Det var kul, jag lovar.

Klaffel

Nu bakar jag mitt filmjölksbröd igen. "Vad ska jag äta till middag?" tänker jag. Det blir nog rester. Jag tröstshoppade idag. En mandelkvarn. Och knäckformar. Jag ska baka i vinter. Baka bort ångesten. Ge bort allt jag bakat. Göra folk glada. Inte äta själv. Jag ska baka det mesta ur senaste numret av Elle Mat & Vin. Det fanns sjukt mycket gott där. Och jag ska börja göra en önskelista till julen. Än så länge ser den ut så här:

* En ittala-skål
* Fint glas och porslin från förr i världen
* Fin sprit
* Flowerbomb
* En skivspelare

Mamma har alltid berättat att jag hade såna perfekta värden när jag föddes. Att jag var en 10:a på allt. Färg och form och allt det där de kollar när man är född. Igår fick jag veta att jag hade blåsljud på hjärtat när jag var liten. Att jag var hjärtsjuk. Det växte ihop såklart, men ändå. Inte konstigt att jag har ett känsligt hjärta.

Klubbliv

Jag är hemma efter klubben. Det var en märklig kväll. Inget speciellt egentligen. Jag gjorde väl bort mig, som vanligt, på dansgolvet. Folk hånglade härsan och tvärsan. Jag tappade bort mina goth-vantar och Viktor fann dem åter till mig. Vilken lycka det är att förlora något för en kort stund, för att sedan återfinna det. Tänk om det kunde kännas så med livet i allmänhet också. Just nu känns allt bara förlorat. Med undantag av Rut förstås.

Rut

Rut hade ett huvud format som en strut. Rut var ett cone head. Rut hade skrynkliga händer och pyttesmå naglar. Rut vägde 3040 g. Rut hade en näsa som en knapp. Rut nös tre gånger på raken. Rut ville ha händerna i munnen. Rut var jättesöt. Rut var lite gul. Rut!

Välkommen till världen lilla Rut!

Calskrove can wait.

Men självklart så ska värkarna börja idag. Jaha. Här har man packat väskan med dator och böcker och lämnat cykeln hemma och allt. Det är då typiskt....

Näääää! Det är ju helt fantastiskt! Hurra hurra hurra! Kemitentan får gå hur mycket åt skogen den vill! Nu är det barnet som är det viktigaste i mitt liv! Calskrove-land får vänta!

Ur Hjortronlandet

Om man räknar bort studiebidraget kan de här kemistudierna vara det mest ovärda jag gjort i hela mitt liv. Jag vill gärna att saker jag pluggar, läser eller gör i min vardag ska betyda något för mig och kanske även för andra, eller åtminstone att de ska gå att tillämpa i mitt liv och min vardag. Kemi? Vem bryr sig? Jag har inga planer på att tillverka en bomb och livet är livet oavsett hur atomer och elektroner reagerar med varandra.
Jag har stått och våndats inför hur jag ska göra till helgen. Det bästa vore att åka till Skellefteå och hårdplugga inför måndagens tenta, för att över huvud taget ha en chans att klara det. Stannar jag här är risken stor att jag fladdrar iväg i tankar och kanske till och med på någon fest. Mitt brorsbarn har ännu inte gett några tecken på att vilja se dagens ljus, men kan ju i princip bestämma sig för att komma när som helst. Jag ringde och rådfrågade både mor och bror idag, och när jag så talade, rann orden ur mig, välbekanta och västerbottensklingande. Tack David Sandström och tack Sara Lidman för att ni tog detta svåra beslut åt mig:

"Om det inte händer något innan imorgon så kommer jag"

Till Skellefteå alltså.

En helt vanlig dag.

-Hej hej...Läget? Bra... Jo med mig är det bra.. Va? Frågade du vad jag har lagat till middag på sistone? Äsch, inget särskilt. På måndagen gjorde jag bara en kantarell-, och sparrisrisotto med saffranskryddade quornfiléer, igår blev det potatismos gjord på blå congo och honungsmarinerade soyafiléer, idag blev det bara en lätt linssoppa med fetaostcreme samt en öppen bondomelett. Bara det gamla vanliga. Skuggmat.

Jag hatar Myspace, allt jag får där är såna här mail!

"hello...how are you doing and how is things doing with, how is weekend going with you?i want to be friend with you. u are very good looking woman and i can see that you will be friendly someone that i want to be friend with you. how is your family and friends doing? my name is yankuba. I think you and I should be friends, cause you seem pretty fun, and maybe even cute! (it's so hard to tell in this digital world :) how is weather doing? i will love to hear from you soon. xx xx x"

och...

" Hi Physalis ,how are you ?
I'm really happy to write to you , and I hope to be your friend .
my name is Ahmad .
you have a beautiful pictures .. and you So cute sweety .
I think you like the traveling .. if you like it do you visit Egypt before ?
waiting for your answer .
thanks .."

I am the arm

Vad är det som händer när en själsfrände helt plötsligt inte är ens själsfrände längre? Jag hade en sån vän för nåt år sedan, vars hjärna i princip var ihopkopplad med min. Vi fyllde i varandras meningar och skrattade åt samma saker. Allt var lätt och aldrig svårt och det är så vänskaper ska vara. Nu när vi träffas vet vi knappt vad vi ska säga. Blahablaha låter det mest. Blahablaha? Vad hände?

Fire, walk with me

Så här äcklig blev min brännskada till slut.
Jag har inte mycket mer att säga idag så det får bli en lista.

LJUS:

* Det annalkande barnet till vilket jag kommer att bli faster

* Min nya morgonrock i herrmodell, med extra långa ärmar, som jag köpte idag. (Dammodellerna fanns löjligt nog bara i rosa och rött. Jag ville prompt ha en blå.)

* Svarta Havets Don Kosack-kör

MÖRKER:

* Mörkret

* Halkan

* Kylan

* Kemitentan

Jag hjärta helg

Den här helgen har varit lång och innehållsrik. Från joggingrunda på fredag morgon till kortlaminering på folkets hus till persisk middag till dans och two fucking wonderful white horses på pop up till att hålla på att brinna upp när min klänning fattade eld till att få äckliga brännblåsor till att sova och vakna upp till jobb och sedan 50-årsfest. Från 50-årsfesten vidare till 3 timmars dans på plaza plus 3 timmar dans på efterfest till att cykla hem och sova och vakna och gå och fika och få ett jobbigt möte och käka på aveny och hyra film och se film.
Klart man inte har tid att plugga då.

Inlägg 100

Grattis till mig. 100 inlägg är inte så dumt. Det har jag nu firat med att äta plättar till frukost. Jag har börjat bli riktigt bra på att göra perfekta plättar. Det var någon som sa att alla människor har i genomsnitt 6 talanger att utveckla. Nu när jag ändå fyller hundra tänkte jag boosta upp mitt självförtroende med att presentera mina talanger:

1. Jag har en bra känsla för att freestyla fram god mat utan att gå efter recept, samt att veta hur länge allt ska koka/steka/vara inne i ugnen utan att använda äggklocka. Nyttoområdet är dock ganska snävt och håller sig inom köket.

2. Jag är bra på att klubba. Jag rulear på dansgolvet. Nyttoområde: Maximalt utnyttjande av lördagkvällar.

3. Jag är bra på att muntligen återge ganska tråkiga vardagshändelser och få det att låta spännande och kul. Den här talangen visste jag inte om själv men fick veta igår och nej, jag sa inte "Neeeeeeej", utan tackade och bockade istället. Nyttoområde: Stort!

4. Jag är bra på att imitera röster och en del dialekter. Mina bästa: Ludmila Enquist, Carola, Oliver Von Hoffsten, Job Andersson, pitemål. Nyttoområde: Humor

5. Jag är bra på att sjunga. Inte i närheten så duktig som typ hälften av alla jag känner, men jag skulle nog kunna utvecklas tror jag. Nyttoområde: Personligt välbefinnande

6. Nummer sex är min dolda talang. Den som jag varken vet att jag har eller ens anar. Det känns tryggt. Jag hoppas att jag upptäcker den om 20 år och att mitt liv då kommer att vända till det bättre. Det kommer att bli fantastiskt.

Efter att ha skrivit 99 inlägg om mina tillkortakommanden så tycker jag att det var dags med lite självuppskattning. Alla borde bli bättre på lite självförtroendeboost. Fast inte så mycket så att man tycker att man är underbar förstås.

Something isn´t always better than nothing at all

Vilken resa utefter minnenas allé jag gjort ikväll. Jag städade ur en garderob och hittade ett förråd med en massa gamla anteckningsblock från en svunnen tid då jag skrev dagbok lite hur som helst. Här finns mycket sångtexter med dålig engelska, snabbt nedskrivna "snilleblixtar" och halvdann poesi, utkast till brev som kanske aldrig blev ivägskickade och galet sorgliga dagboksinlägg. Det sorgligaste var att de lika gärna kunde ha varit skrivna för någon månad sedan. Same shit. Men mest pinsamma och roliga texter som till exempel: "Lack skymmer den utsikt du aldrig drömt om", ur dikten "Hora".