Pavlov

Jag hade peppat i nära två veckor på att få se "Magiska ryska klanger, Svarta Havets Don-Kosackkör" och idag var dagen D. Jag hade drömt mig bort till kyrkbänkar som svämmade över av ryska, vackra unga män med allvarliga blickar och spetsiga käkben. Jag tänkte "Det är då och det är där jag kommer träffa min framtida man." Klockan 13.46 får jag ett sms från Lovisienstadt med informationen "...de är åtta GUBBAR. Inga snygga unga ryssar...". Där sprack drömmen, men jag höll modet uppe och tänkte att de i alla fall var ryssar och att det var magiskt i sig. 18.35 möter jag Lovisinstadt på Åhléns där jag blir ytterligare uppdaterad. "De är inte ryssar. De är bulgarer."
Allt började kännas B.
Men jag betalade mina allra sista slantar för den här månaden i alla fall. Sedan klev de in med sina kosackstövlar och breda skärp i midjan, med ölmagar som stod rakt ut, med kopparärrig hud och sträva hakor. De tog ton och sedan minns jag bara hur underbara de var. Kanske inte alltid vad de sjöng, men personligheterna! Tenoren längst till vänster, som såg ut som en Per Åhlin-figur, sjöng alltid aningens surt, men tog revansch när han framförde en smäktande rysk visa. Basen, längst till höger, såg ut som ett gammalt gammalt träd med fötterna som rötter långt ner i marken, och fastän man knappt såg att det rörde sig bakom skägget, var hans munhåla en resonanslåda i stil med ett kyrkorum. Pavlov - förföraren, sjöng lika mycket med sina händer som med strupen och "Den Vita" älskade sig själv, sin egen röst och sina teatrala uttryck mer än något annat i världen.
Och vi älskade dem.
Nu ska jag läsa Bröderna Karamazov