Ön - mitt hem

Nu tänker jag, för första gången i bloggens historia, vara lite politisk istället för patetisk. Jag vet inte riktigt vad som hände, men jag kände väl att jag var tvungen att utnyttja yttrandefriheten och få sagt det jag tänker om den planerade exploateringen av Ön. (Ja, jag kallar det hellre exploatering än ett "ekologiskt hållbart byggande". Den negativa klangen, det är den jag vill åt.) Så jag satte mig och skrev ett långt brev till kommunalpolitikerna om de upplevelser jag haft på Ön, som säkerligen inte kommer att få upplevas igen om planerna sätts i verket. Jag tänker då särskilt på den gången då min vän Viktor var på besök. Jag klippte honom en nordisk frisyr, och sedan gav vi oss ut på stigarna för att få höra den mytomspunna skönsångaren - Näktergalen. Vi inte bara letade utan fann den även. Jag är verkligen ingen fågelexpert, inte ens kan jag klassa mig som hobbyornitolog; jag har inte den besatthet som krävs. Men ändå förstod jag att det jag fick möjlighet att bevittna, den där ljumma försommarkvällen år 2006, var unikt, för jag tror inte att näktergalen kommer att vilja sitta i ett bostadsområde på 3000 lägenheter och sjunga sin sång. Den behöver en kvist.