Cornetto

Det är inte bara jag som försöker slå mig fri från de bojor, i vilka jag suttit fjättrad under Sockrets tyranni. Sockret; han är en slavdrivare av värsta kalibern. Förföriskt lurar han en att tro att man är värd ditt och datt. När man så låtit sig förföras av hans smicker så tvärvänder han och ger en onda piskrapp.
I maj, när jag stod vid ruinens brant och tittade ner i svärtan under mina fötter, lyckades jag. Efter att ha lydit Sockret så gott som varje dag i 8 år, och trots att jag jobbar i en frestelsernas högborg, så lyckades jag för första gången ignorera Sockrets flörtande ögonfransar. Och det kändes som att om jag klarar mig utan honom i en dag så klarar jag mig utan honom en hel livstid.
En livstid blev det förstås inte. Nu är jag där igen. På dag 3. Och begäret är större än någonsin. Inatt drömde jag att det var eftermiddag och någon bjöd mig på en kaka. Jag tackade vänligt men bestämt nej och berättade stolt om mitt sockerförbud, då jag plötsligt mindes att jag:

1. hade ätit 3 stora glasstrutar till lunch. Jag tror det var Cornetto, fast det kan ha varit de här som fanns på 80-talet som hette Alexandra, med smak av ägglikör och kanderade bär.

2. till kaffet efter maten hade ätit 3 stora cookies från Sandys med vit choklad inuti.

Det blir nog ingen livstid denna gången heller, men kanske kan jag och Socker få en mer jämställd relation i fortsättningen. En relation där jag är godsherren och han är drängen.