Äcklet

Jag förstår inte varför det blev så här.
Jag har växt upp i en trygg familj med sunda värderingar. Jag har fått uppmuntran hela livet. Mina föräldrar har varit lagom beskyddande, men heller inte rädda för att släppa taget om mig. Jag har fått göra misstag utan att bli tillrättavisad. Jag har gått på bra skolor och haft turen att träffa fina vänner. Ändå. Det började redan i 7:an att jag kände av höstdepp. Sen gick det jättesnett och någonstans i Sörböleskolans korridorer försvann mitt självförtroende. Det kan ha varit på väg från kemin till hemkunskapen då den tuffa halvfinnen sa "Snygga skor", i ironisk ton, varpå hans kompisar började skratta med grabbiga målbrottsröster. Det kan ha varit då mina tjejkompisar planerade en resa utan mig, mitt framför ögonen på mig. Eller då jag fick veta att jag inte kom in på fotbollsgymnasiet efter att ha presterat mitt yttersta på grusplanen mot stora Morön-, och Sunnanåkillar. Jag vet inte, men det är hög tid att jag får tillbaka det. För det här liknar ju ingenting.