Ur Hjortronlandet

Om man räknar bort studiebidraget kan de här kemistudierna vara det mest ovärda jag gjort i hela mitt liv. Jag vill gärna att saker jag pluggar, läser eller gör i min vardag ska betyda något för mig och kanske även för andra, eller åtminstone att de ska gå att tillämpa i mitt liv och min vardag. Kemi? Vem bryr sig? Jag har inga planer på att tillverka en bomb och livet är livet oavsett hur atomer och elektroner reagerar med varandra.
Jag har stått och våndats inför hur jag ska göra till helgen. Det bästa vore att åka till Skellefteå och hårdplugga inför måndagens tenta, för att över huvud taget ha en chans att klara det. Stannar jag här är risken stor att jag fladdrar iväg i tankar och kanske till och med på någon fest. Mitt brorsbarn har ännu inte gett några tecken på att vilja se dagens ljus, men kan ju i princip bestämma sig för att komma när som helst. Jag ringde och rådfrågade både mor och bror idag, och när jag så talade, rann orden ur mig, välbekanta och västerbottensklingande. Tack David Sandström och tack Sara Lidman för att ni tog detta svåra beslut åt mig:

"Om det inte händer något innan imorgon så kommer jag"

Till Skellefteå alltså.