Joe Dassin - Les Champs Elysees

Är det nån som kan översätta den här?

Viggen de luxe

Min dator har blivit rensad från en massa skit och håller förmodligen ett tag till.
Medan den har varit borta har jag fått låna en gitarr, samt köpt en elorgel, och på dessa instrument har jag försökt lära mig spela diverse låtar. Kanske får ni höra nån gång, när jag kan dem som ett rinnande vatten. Då har jag även mitt artistnamn klart. Det kom jag och Carl på i kön till Scharinska, någon gång i höstas. Det är ett skitbra namn. Därför vore det synd att förstöra med en skitdålig musiker, så jag ska öva öva öva tills jag blir skitbra.
Nu har jag nämnt ordet "skit" 5 gånger, inklusive denna gång, vilket vittnar om en alldeles för trött och ointelligent hjärna. Jag ska gå och lägga mig.


Jag vet inte om det var för att det var längesedan jag grät eller om jag verkligen blev berörd på riktigt, men idag fällde jag flera tårar under två avsnitt Beverly Hills.

Where Do You Go To My Lovely

Imorgon kommer farsan till stan. han ska, efter 20 år som lärare, sitta på andra sidan katedern och lära sig allt det han redan kan om de gamla dammiga filosoferna. Han kommer att vara klassens stjärna. Den här låten har inget med farsan att göra. Men imorgon afton tar han med sig min dator till en rekreationshelg i stavbäck där den skall genomgå en utrensning av systemet. Det kommer att innebära att jag får mer tid över till att göra kreativa saker. Och det jag ska göra är att lära mig den här geniala låten. Kanske göra en cover. Vi får se. Hej då

Humorist? Javisst!

Jag kanske måste förklara mig. De 8 punkterna i föregående inlägg var inte en självhatslista. Det var kul! Det passade perfekt in i min roll som Den Nya! Men det kanske var för internt för att någon annan än BANDET skulle förstå. Hur som helst. Nu går vi vidare.

Idag läste jag i Klicks (gud vilket äckligt namn på en tidning. Det får mig inte tänka på ljudet av en kamera utan mer på klick som i en klick med bajs) kärleksårshoroskop att jag skulle vara rolig, pratsam och lite frirtig under 2008. Jag hoppas verkligen på de två förstnämnda. Kan man öva sig i att vara rolig? Jag vill vara er störste underhållare 2008! Jag vill se blanka tandrader och uppdragna mungipor riktade mot mig (dock inte ÅT mig)! Jag vill höra tjejiga fnitter och höga mansskratt, lågmälda fniss och hesa skrockanden!

Vad gäller lite flirtig kan ni bara glömma det. Kärleken skall drabba mig attackartat. Precis så vill jag ha det. Inte på något annat sätt.

Äh, nu gör jag om det här!

Jag sjöng falskt hörde jag och nu skäms jag. Att jag ska ha så sjukt dåligt musikaliskt självförtroende. Och jag brukar inte ha dåligt socialt självförtroende men igår när jag var på kalas och jag sa något högt och började skratta så var det någon som ba´ "Är du full, Anna?" och då blev jag helt knäckt i typ 20 minuter. Det krävs så lite för att bryta ner mig mentalt.
Mitt självförtroende är ibland som en sån där kebabklump. Det är bara att skrapa av bit för bit och när det är slut så är det slut. Allt som är kvar är en kall tunn stålpinne. Ett skelett till självförtroende. Och ett skelett utan kött det är inte mycket att hänga i julgranen.


Nu skriver jag om det här nästa stycket så att ni ska förstå att det här var kul! Eftersom jag var Den Nya under helgens gala så var det som att allt omkring mig anpassades efter mitt namn. Jag var den där som ingen visste vem det var och därför förstärktes mitt namn ytterligare av dessa händelser:

1. Blev inbokad på ett hotellrum med någon jag inte kände.

2. Den jag skulle dela dubbelrummet med skulle dela med sin flickvän så jag fick ett dubbelrum själv.

3. Jag blev kallad "Den Nya" av en servitris.

4. Jag blev inlåst på hotellrummet. Portiern kom och släppte ut mig men kollade inte dörren, så jag fick känna mig som en blåst brud som inte visste hur man öppnar en dörr.

5. Jag blev inlåst på hotellrummet igen. Denna gång togs ärendet på allvar.
6. Sminköserna hade fått uppgift om att jag var en kille

7. När vi skulle gå och sätta oss efter uppträdandet kom en kvinna och sa "Då kan BANDET följa med mig. Du sitter inte med dem utan har ett annat stolsnummer". BANDET sa att jag tillhörde BANDET och då fick jag följa med dem men stå vid en vägg tills det blev en plats ledig.

8. De ombokade flygbiljetterna till hemresan sades vara bokade till samtliga personer i BANDET fast de hade förstås glömt bort min existens och jag fick istället sväva i ovisshet med en stand-bybiljett.

Men alltså: friday fun. Jag propsade själv på att få byta namn från Den Nya till Underlägsen. Jag tror det gick igenom.

PS. BANDET är snällast i världen! DS.

Sminket

Alltså, jag har seriöst aldrig varit snyggare i hela mitt liv. Jag fick 1 cm underlagskräm i ansiktet som gjorde att hyn såg jämn och porslinsartad ut. Sedan fick jag enormt mycket ögonskugga och en fin frisyr. Skillnaden mellan mitt sminkade och osminkade jag var ENORM! Jag ville aldrig tvätta bort det. Men det gjorde jag förstås. Typ så här, fast ännu snyggare såg jag ut i alla fall.

1 cm smink, 2 pizza hut-slicear, 3 timmars sömn

Efter 3 timmars sömn så klev vi yrvakna upp i gryningen, osäkra på hur helgens oväder i Götaland skulle påverka vår hemfärd. Blåsten hade dock inte nått upp till några rekordnivåer så allt verkade köras enligt schemat. Vi åkte dyrtaxi till Landvetter och höjde våra blickar mot AVGÅNGAR-skylten för att finna vår flight som skulle lyfta 09.10. Men ingen sådan avgång verkade finnas. Jag drar upp ett dokument jag skrivit ut samma morgon för att få mitt bokningsnummer, jämför biljettinformationen mot de övrigas biljetter och upptäcker att vi har olika tider utskrivna på våra biljetter! Sterlingbajsidioterna har tidigarelagt flyget utan att dessa ändringar har kommit till någons kännedom. Det är 5 minuter till avgång till planet (som nu inte avgår 09.10, utan 08.30) och vi springer till närmsta Sterlinglucka, uppvisar den fatala missen som de gjort, ber de hålla flyget, ber om hjälp, tittar med skräckslagna, vädjande, norrländska ögon på tjejen som nu har våra liv i sina händer. Hon påstår att hon inte kan göra något och ger oss ett nummer till Idiot-Sterling om vi vill reda ut var det gått snett och hur detta skall kunna lösas eller kompenseras. Modfällda sätter vi oss ner på golvet, ringer hundraelva samtal till ensamma mammor i Umeå, gravida flickvänner, skivbolag, bokningsbolag (Jag är dock inte med i "vi". Det finns ingen som skulle sakna mig). Deras otroligt proffsiga skivbolag ringer efter en halvtimme och säger att de bokat om biljetter till oss samtliga. Fantastiskt fint med så kort varsel. Det tråkiga var bara att jag inte var medräknad i "samtliga". Grabbarna får de 4 sista biljetterna som finns. Jag får en stand-by. Kommer jag inte med den så får jag vänta på Landvetter i 4 timmar till nästa flyg.
Men jag kom med och glädjen var stor.


Det finns mycket att berätta om helgen. Den här rafflande flygplatsberättelsen är bara en av de otaliga händelser där utanförskapets klor borrat sina klor i mig. Att sägas vara medräknad men ändå inte vara det - det är känslan som präglat p3 guldhelgen, och som snabbt gav mig det namn som på ett annat sätt fick mig att tillhöra gemenskapen med Viktiga, Speciella och Oumbärliga.

Mitt namn? Nya eller möjligtvis Den Nya. Mer om det kommer sen.

Lovisienstadt skall vara hennes namn

Det är förstås helt onödigt att skriva det här som om det vore en överraskning. Alla som läser min blogg vet det redan, men jag tänker ändå avslöja det som om det vore en hemlighet jag ruvat på i 9 månader och som nu förlöses, rappt och smidigt, som med ett kejsarsnitt.

På fredag iklär jag mig rollen som den fantastiska människan Lovisienstadt då jag kommer spela synth och sjunga med Säkert! på P3 Guld!

Det ska bli spännande att byta identitet för en dag. Jag själv kommer såklart att byta kropp till Lovisienstads och därmed levitera iväg till Nicaragua där Slav kommer att kunna iaktta otäcka personlighetsförändringarförändringar hos Herre. Jag kan bara hoppas att Slav läser detta så att Slav slipper bli orolig över de egenskaper Herre kommer att uppvisa, såsom:

-överdriven lättja
-osunda rökvanor
-dålig spanska (definitivt inte katalanska utan en gnällig och långsam guatemalansk version)

Missa alltså inte chansen att se Lovisienstadt i SVT1 på fredag kväll kl 21.30!
Kjolen jag ska ha på mig tog 7 timmar att fålla upp, så I better be snygg i TV. Ska kliva upp klockan 05.00 imorgon så nu är det gonatt.

Oh so blue

Vilken bra dag. Vilken sjukt bra dag. Varför var den bra? Dels därför att jag har varit iklädd blått från topp till tå idag. Sockar, byxor, t-shirt, tröja, diadem och jacka. Dels för att den blev spontan.
Först kom Carl och frågade om vi skulle hitta på något, alldeles just då jag slutade jobba. Vi gick på NK och pratade om:

1. Våra problem
2. Våra planer inför 2008 (och 2009)
3. Kulturradion och SVT:s Samtal.

Efter två timmar häng åkte jag hem. Fick snart ett sms från Simon som frågade om han kunde komma och hämta synthen. Välkommen välkommen, svarade jag. Sedan hade vi det så trevligt så att han stannade här till tolv. Simon hade varit på spädbarnsteater och när jag bad honom berätta vad den handlade om lät det ungefär så här:

"Jo, det hela började med att hunden kom ut ur väskan. Sen blev han så glad av att se alla barnen så han var tvungen att gå och hälsa på alla. Sen blev han lite ledsen när han såg att alla barnen hade föräldrar och han hade tappat bort sin mamma. Ja, han var jätteledsen. Sen gick han bakom ett skynke och hittade sin mamma och då blev han så glad så han var tvungen att sjunga en sång. Sen fick barnen ett rytminstrument var och så sjöng de igen. Sen blev hunden så trött så trött så han var tvungen att lägga sig att sova."

Den lät helt okej. Förutom att återberätta en pjäs så gjorde vi detta:

1. Jag åt makaroner + korv + bostonjuice
2. Pratade om Stendhals syndrom,tinitus, dålig hållning och smärtstillande tabletter.
3. Kollade på youtubeklipp med de nazistiska 14-åriga tvillingsystrarna som bland annat uppträder på en nazistisk festival i Sverige i sommar. Sjukt värdelösa.
4. Sökte jobb åt mig (Jag har kommit på vad jag vill göra förutom logoped!)
5. Tog rökpaus 5 gånger

Farlig konst

Brukar ni lyssna på P1? Om inte - gör det! Det är alltid något bra och intressant. Har nyss lyssnat på Kulturradion och det har handlat om Stendhals syndrom - ett syndrom som drabbar turister, framför allt i Florens, när de får alldeles för starka upplevelser av all konst. Symptomen är hjärtklappning, yrsel, hallucinationer och lätt galenskap. Renässansmålning verkar tydligen särskilt farlig. Men hur kan Boticcellis målningar framkalla panikångest? Någon säger att vi gråter framför vacker konst för att skönheten blir outhärdlig. Perfektionen påminner oss om det onåbara och livets brister, och om det vackras frånvaro är för svår att uthärda tål vi inte heller det vackras närvaro. En annan säger att det inte är skönheten i sig som gör att vi lider. Den gör oss istället extatiska och förvirrade för att den får oss att återuppleva vår första och mest sublima skönhetsupplevelse - vår födelse.
Det känns äckligt och lite skrämmande, men allt jag kan tänka på nu är att jag vill åka till Florens och se vackra fresker, demonliknande helgon, småjesusar som ser ut som förkrympta gubbar, mosaikfönster, gotiska kyrkovalv, tinnar, torn, och målningar som kanske leder mig till sinnessjukhus.

Sunday bloody sunday

Jag somnade framför fysikboken. Igen. Det blir alltid så. Det är ett tecken! Det är inte meningen att jag ska lära mig om fysiska lagar. Allt ska inte kunna förklaras med formler. U=R*I kanske inte funkar i min värld. Jag vaknade upp av ett fint sms som anknöt till ovanstående med en vädjan att aldrig ge upp. När jag säger att jag ger upp så gör jag ändå aldrig riktigt det. Det är bara för att omgivningen ska tro det så att ens nederlag inte märks lika väl. Men jag ljuger. Jag ger ALDRIG upp.

En dröm

Jag tog en två timmar lång powernap för att bli av med suset i öronen. Det hjälpte inte. Men detta drömde jag:

Jag är ett litet djur. Vilket djur är oklart. Vi kan kalla det för FRUNK. Det/jag ser ut som en tamagochi till formen, samtidigt som det/jag har tentakler. I övrigt är det/jag mänsklig. Jag är ute och går i skogen. Det är en riktig John Bauersk skog med mossiga stenar och höga tallar och mörka, bottenlösa tjärnar. Någonstans där blir jag bortrövad eler nerklubbad och det nästa jag minns är att en skäggig man, möjligtvis ett troll, tvingar mig att klättra uppför en stor, gammal tall. Jag känner en dragningskraft från skogen eller trädet eller någonting, och fastän jag är rädd över kidnappningssituationen så kan jag inte låta bli att känna mig upprymd över den starka dragningskraften. Två gånger säger jag: "Det är fantastiskt! Det är som att detta träd är magnetiskt. Jag sugs mot det!" och jag tänker på vad jag läst i fysik A om att alla kroppar har en dragningskraft till varandra. Mannen/trollet tittar besvärat på mig när jag utropar mina lillgamla uttryck. (Här måste jag flika in med en miljöbeskrivning av tallen. Den är sjukt hög och toppen ser väl inte direkt ut som en vanlig tall. Stammen är tjock och kraftig och toppen är platt så att man utan problem kan sitta 4 personer på den.) När vi når toppen börjar mannen/trollet binda fast mig i en mordanordning. Jag hänger nu hjälplöst i ett rep som leder till en stor vit häst. Hästen är vidare förankrad i trädtoppen. Mannen/trollet har brutit av trädtoppen på ett ställe så att allt som bär upp mig och hästen är sega tallträfibrer och bark. Han har räknat ut allt minutiöst och säger sedan: "Gör du den minsta ansträgning att försöka svinga dig in mot trädet så kommer barken inte att kunna hålla emot längre". Jag är dödsdömd. Jag hänger så stilla så stilla, tittar på hästen ovanför mig och försöker samla tankarna så som man kanske samlar tankarna just innan man går en säker död till mötes. Utsikten är vacker.

Någonstans där hände något. Vi störtade aldrig. Istället verkar det som att jag blivit räddad av något annt litet djur, samt av Vargen. Precis den Vargen som finns att läsa om i Bamse. Resten är bara flummigt och har inte samma logik och trovärdighet som första delen av historien. Situationen är fortfarande av sådan art att jag kommer att dö, förr eller senare. Vargen och det andra lilla djuret är egentligen onda. De vill rädda mig, men kan inte av någon anledning, men de gör vad de kan för att minska smärtan för mig genom att knyta tjocka knutar av snören runt hela min kropp som kanske, kanske kan rädda mig om jag faller.

Vad betyder detta? Den återkommande vita hästen i mina drömmar, vad vill den? Hur skapar min hjärna dessa icke-djur? Vem är mannen/trollet?

Jag är riktigt rädd. Jag har slarvat med öronproppar på sistone när jag varit ute. Igår var det extreeeemt hög volym på dansgolvet. Vanligtvis brukar tjutet i öronen gå över under natten efter man fått i sig sömn. Det gjorde det inte nu. Det är som ett lock för öronen. Det känns som att jag är i en bubbla och jag hör verkligen inte allt. Två olika tjut i varje öra.
Så mycket för den logopeddrömmen. Det kanske var lika bra att jag blev hörselskadad. Då har jag en en medicinsk anledning till att inte kunna gå den där utbildningen.

För sent för edelweiss

Det är alldeles för sent och jag borde sova men jag kan inte. Gjorde situps och sen speglade jag mig. Jag gillade inte vad jag såg. Jag hatade vad jag såg. Och den där kjolen jag ska ha på mig när jag ska vara Lovisienstadt sitter inte alls bra på mig. Lovisienstadt har timglasmidja. Jag har ingen midja alls. Jag får knappt igen den. Och jag blir så satans leds på mig själv och det här eviga mörkret.
Det värsta jag vet är att cykla på ojämnt underlag, för då känner jag hur allt skakar och vibrerar och dallrar. Jag skulle må bäst av att förflyttas på friktionsfritt underlag, helt stilla, kanske hårt inlindad i en snäv korsett.
När ska det vända. Det måste vända.

Kraschad dator/kraschat liv

Hjälp jag vet inte vad som händer med min dator just nu! Kanske har en fläkt pajat? Den blir sjukt varm sjukt snabbt, och sedan stänger den bara av sig helt utan förvarning. Fast det verkar misstänkt likt ett virus eftersom det bara händer när jag är ute på internet. Igår hittade jag det 4GB USB-minne som jag fick i julklapp av mor och far och sparade över så mycket bilder jag fick plats med på det, ifall det nu skulle vara sista gången jag kunde använda datorn över huvud taget.
Men alla bilder rymdes inte och det var hemskt att tvingas prioritera bland sina minnen så där.

Varför händer allt mig!? Det var motvind hem idag också. Och slask. Det var det iofs för alla som bor på Teg, men ingen förutom jag kan kombinera så mycket olyckor och tragedier som jag kan. Otur i spel, otur i tjärlek, otur med tekniken, otur med hälsan, otur med studier, otur med tur.

Jag vet inte när den kommer att släcka ner nästa gång. Om en minut, eller 2 så här är en sammanfattning av det som komma skall:

* Imorrn - Middag hos emma och elsa. JA!
* På måndag - Fysiktenta. NEJ!
* På onsdag - Frisörtid på Wish - JA!
* På torsdag - Jag ikläder mig rollen som Lovisienstadt - JA!
* På fredag - Jag ÄR Lovisienstadt! JAAAAAAAAAAAAAAA!
* På lördag - Jag är mig själv igen. - NEEEEEEEEEEEEEEEJ!

My Darjeelings

Jag såg Darjeeling limited ikväll. Den var...ååh... jättebra och jag tyckte verkligen om de där killarna så himla mycket när filmen var slut. Jag önskar att jag kände dem, var och en. Vi skulle nog ha himla kul, om jag bara lyckades vara lite mer open-minded än jag är idag. Jag har varit på uselt humör hela dagen och ber därför å det ödmjukaste, samtliga jag träffat idag, om ursäkt för mitt tråkiga tråkiga tråkiga jag. Hatar att känna mig tråkig. Älskar att känna mig kul.

Plötsligt händer det.

Berättelsen om trisslotten:

Jag köpte en dubbeltriss på Ica Kvantum i Skellefteå. På den vann jag 50 kronor. Veckan därefter löste jag in den på Saedéns tobak och tog en ny dubbeltriss. På den vann jag inte bara 50 kronor utan även 25 kronor! Har ni hört nåt så festligt som att vinna en dubbelvinst!? Jag visste inte att det var möjligt ens, och det visste inte heller kassörskan som tog emot min vinst på Willys idag. Hon var tvungen att springa bak på något kontor och extrakolla. Uppståndelsen i kön var stor. Stor! Kassörskorna hojtade åt varandra: "Har du sett en lott med två vinster på nån gång?" "Nej, jag har aldrig varit med om det här!" "Är det sant? Två vinster?". Alla kunders blickar riktades mot mig. Redan där kände jag mig som en vinnare. Jag löste ut tre nya trisslotter för min vinst och sparade dem till kvällen. Med en extra utsparad pekfingernagel skrapade jag mig genom klöver efter klöver, men icket, inte ens en tröst25:a fick jag. Nä, får ni för er nån gång att ni ska köpa en trisslott, köp då den på en kiosk som kallas "turbutiken" och för fan inte på Willys. Det kan man ju räkna ut hur det går.

If you jump, I jump

http://www.cinemagazine.ch/dotclear/images/jack&rose05.jpg

Minns ni filmen Titanic? Året var 1998 och när den, i januari, gick upp på våra svenska biografer satt jag på första rad och bevittnade det osänkbara skeppet sjunka. Jag minns att jag var tvungen att vänta tills alla hade gått ut ur salongen för att jag grät så mycket och skämdes för att visa det. Ikväll, 10 år senare, så kändes det precis likadant. Jag grät så löjligt mycket, sådär så att gråta-till-film-gråten och gråta-på-riktigt-gråten gick in i varandra och jag kunde omöjligt avgöra vilken gråt det var som dominerade.
Jag är väldigt romantico, och kanske tillhör jag en generation vars syn på kärlek är skadad av åtskilliga romantiska dramer, men det skiter jag i. Kärlek ska vara filmiskt vacker för att vara på rikt. Annars får det vara.
Vilka filmer gråter ni till? Mina gråtkatalysatorer är- förutom Titanic - Cold Mountain och The Office-julfesten.

2007 - 4 korta och tråkiga

Jag orkar inte göra nån jättesnygg årskrönika, men här är en liten kortfattad sak:

Bästa läsupplevelsen: Montecore, Jonas Hassen Khemiri.

Med en knivskarp analytisk förmåga lyckas Khemiri ringa in känslan av utanförskap som även de mest integrerade invandrare känner i kalla, fyrkantiga Sverige. Eller, vad vet jag? Jag är ingen invandrare, men jag kan tänka mig att det är som han skriver och det berörde mig. PS. Jonas är även Sveriges vackraste man, om ni frågar mig. D.S

Bästa musik: Arcade Fire

Jag kan inte lyssna mig mätt på Neon Bible. Att missa konserten i Stockholm i november, bara för att jag inte hade någon att gå med, får nog även räknas till årets grövsta brott.

Bästa låt: With Every Heartbeat

Varje gång jag hör den här låten blir mitt hjärta blytungt och fjäderlätt på samma gång. Och jag vill få hela världen att fatta hur bra den är. Robyn är ett geni.

Bästa händelsen: Rut

Jag blev faster och allt som var jobbigt blev lite mindre jobbigt för helt plötsligt fanns något som alltid kändes viktigare och som vägde upp allt så sjukt mycket mer. Jag ser fram emot att få lära känna detta underbarn, vars främsta egenskap är att vara så tyst som hon bara kan.

2007 var inget humorår, även om jag under 2 veckor i januari, på allvar började fundera på en karriär som stå-upp-komiker. Jag tänker därför inte rada upp nåt tokroligt årsbästaminne. Jag är ju faktiskt ganska törr och tråkig och seriös när det kommer till kritan. En villa/volvo/vovve-tjej fast gärna utan villa och vovve. Men ALLTID Volvo!

Idag har jag nya ögon och med dem såg jag det här.

Igår var jag frustrerad och arg. Jag orkar inte stå för det idag, så jag raderade det. Får man göra så? Idag har varit en bättre dag. Trots att jag knappt sov inatt och jobbet var mördande tråkigt så kändes det okej att vara jag. Någonstans, mitt i all min bitterhet så är jag en av få förunnade att finna de enklaste njutningarna och nöjena i livet. Kanske har det att göra med min isolerade uppväxt i en by med mer hundar än mänskliga invånare. Jag kunde sitta i timmar och iaktta myrornas kamp när jag hällde sand över dem och hur de halvminuten senare kravlade sig upp till ytan. Halvminutrarna blev minuter, blev kvartar, blev halvtimmar, blev timmar. Sandhögarna blev större och större. Myrorna gav aldrig upp.
Detta har jag njutit av idag:

1. Att köpa nya stabilopennor i fina färger och sedan skriva med dem. I mötet mellan en aldrig tidigare använd tuschpennespets och ett papper uppstår den magi som är en av de bästa känslorna jag vet.

2. Att titta på killen som gjorde min lunch -rullfalafel från Rådhusgrillen. Han tillagade den med en sådan yrkesstolthet att jag blev mållös (alltså mål som i "mål i mun". Ett mål mat i munnen fick jag så klart). Sättet på vilket han rev ut en perfekt bit folie, hur han sedan skickligt vek det lilla papperet vars funktion är att förhindra såsläckage, och hur han sedan, med en svepande rörelse, fick all sås jämnt fördelad över hela pizzan istället för en klump i mitten. Bara DET var värt 45 kronor! Sedan var den god också men det är en helt annan slags njutning.

3. Att gå förbi en av mina favoritgator i Umeå - DÖBELNGATAN! Vad är det som är så speciellt med den då? Jo, här finns:

A.) Slumpen - Världens dyraste och fulaste second handbutik där den ena expediten lurar en med smicker och falska komplimanger, medan hon sänt ut expedit nummer 2 att kolla med hökögon på en så att man inte stjäl. Otrevlig och rolig butik på samma gång, men man går i alla fall sällan oberörd därifrån.

B) Koskelas Ögonklinik - butiken/kliniken som ser ut som väntrummet in till konungen eller någon annan överhet. Guldspeglar, stora bronsstatyer föreställande nakna kvinnor och dyra handknutna mattor inropade till överpriser på Bukowskis (OBS. Det sista är bara ett löst antagande) får mig att känna mig som det fattighjon jag är och trots att det bara är ett skyltfönstret som skiljer oss åt, så känns Koskela och Jag som 2 olika världar vilka aldrig kan mötas.

C) Lägenheten som ligger i markplan, i vilken man kan kika in och se - vad då? - jo ett bronslejon i fullfomat stryka längs en vägg, iakttagandes dyr konst på väggarna och souvernirer från världens alla hörn. Jag tänker att de som bor där måste äta sju sorters apa varje dag. SJU SORTERS APA!

All in all out

Jag har kommit hem från en fest nu. En födelsedagsfest till en underbar kvinnas ära. Hon är 25 och underbar och dansar magdans. Bara det! Nu stramar det i huden på mina kinder av de salta tårar som rullat nerför dem. Nån spillde rödvin på min blus jag lagt ifrån mig. Jag vet inte varför den blusen känns så viktig, men den känns så viktig som ett klädesplagg kan kännas. Jag har hällt salt på den i ett sista desperat försök att suga upp Baccusgudens förföriska dryck, men jag hoppas inte på någonting. Jag har slutat hoppats på saker.

Skitsamma. 2008 kommer bli ett bra år. Det kommer ordna sig. För alla. För dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och mig.