Perspektiv

När mamma var liten brukade hon ibland äta en hårdbrödmacka med senap och låtsas att det låg en korv på och att det i själva verket var korv med bröd hon åt. De bodde även 6 pers i en etta under ett år.Jag ska med andra ord inte klaga på något i dagens blogg. Jag fick provsmaka Skelleftebornas nationalrätt langos idag och kan välja mellan 3 olika sängplatser i afton.

Arbeit macht geld

Nu åker jag iväg några dagar på arbetsläger hos brorsan, ska försöka få dem ett steg närmare inflyttning. Det blir skönt att jobba med kroppen lite grann. Jag har även bestämt mig för att ta ett lån av mina föräldrar och försöka njuta av sommaren. Förhoppningsvis kommer jag också få ett någorlunda välbetalt jobb inom några år och då kan jag betala tillbaka. Pappa berättade att min farfar var den enda i en syskonskara på sju barn som valde att studera, ja han var till och med den första personen i Gnosjö Kommun som tagit en högskoleexamen! Han lånade pengar av sina bröder, vilka jobbade med "riktiga" jobb, för att finansiera studietiden. Och när han var klar så började en lång och trägen återbetalning som varade i tjugo år innan sista kronan var återgäldad. Han gjorde det. Med dåtidens förutsättningar, omgivningens syn på utbildning kontra arbete, utan csn-lån. Då måste jag tillåta mig själv att också göra det. Han ger mig nog tummen upp från himlen.

Midsommar

Med risk för att bara lägga upp en sämre version av de bilder som redan lagts upp av bättre fotografer med bättre kameror så tar jag min chans.

Det här är Elsa. Hon fyllde 25 för en vecka sen. Jag glömde gratta henne på hennes dag och skämdes över det. Hon är smart och snygg och har en sjukt bra och väl utarbetad fotomin.

Jag försökte förgäves bättra på mitt flagnande nagellack med ännu en nyans av rött och när jag stod vid ruinens brant och det inte kunde bli värre tog en gothig nail artkonstnär över min kropp och penslade på svarta kors.

Fotade nail artkonstverket åt fel håll och tvingades göra botgöring i form av att vara vän och ljuv som ett helgon i en timme, samt fota korsen åt rätt håll 33 x 33 gånger.

Martina och Fred lyckades bra i att se Jan Jämtiska ut. Käkbenens vinkel är hemligheten.

Finaste Hanna svepte förbi som en ljuv midsommarvind. Kan man vara ljuvare? Se och avgör här.

Bedrövelse

Det är förresten så här jag menar att jag ofta får höra att jag ser ut. Det är alltså jag till höger. Ogge ser bara ut så där när han har varit hos frisören samt när Tomas Ledin sjunger "Man måste gilla läget, gillallallalla läget". Arg/bedrövad/förstörd. Vad kan jag säga? Can´t help it. Det är mina pupillers fel! Jag har fått min tes bekräftad av en fotograf. Bilden presenterar även nya obekväma sanningar för mig. Jag passar inte i snus = överläppen försvinner helt = jag måste sluta snusa i sociala sammanhang. Klart slut.

PS. För denna tunga bevisbörda står Martina. DS.

komplext komplex

Jag tittar ner på mina lår och suckar. Ingenting har förändrats. Det är så här de ser ut. Blodådrorna lyser igenom huden, bildar en karta över ett landskap med vägar som korsar varandra för att slutligen begravas under kött, muskler och fett. Där inne fortsätter hemliga stigar krusa sig runt senor och celler. Ibland vill jag måla över hela benen. Dölja de där vägarna. Skäms för dem. Tycker de är vidriga. Ibland vill jag fylla i dem med bläck. Inte låta de knäcka mig. Slå tillbaka, visa att jag inte bryr mig och hoppas att de bleknar av sig själv, glömmer bort vad de gjorde så nära hornlagret. Men mest av allt vill jag bara acceptera. Acceptera att livet valde mig och att jag blev tilldelad den här kroppen med alla dess krämpor, transparenta hudpartier och ringar under ögonen. Och låta min sneda höft, bekymmersrynka och putmage samsas med det faktum att jag har två ben som tagit mig tvärs genom halva Spanien, två armar som fått hålla i tre världsfina syskonbarn och en hjärna som även om den inte alltid tänker snälla saker om mig själv, oftast tänker snälla tankar om andra.

Ballongdjur / luftslott

Ser ni förresten att det är jag på bilden i föregående inlägg? Att jag är bestämd. Att jag bestämt mig för att det här vill jag. Viker inte undan med blicken. Stirrar stint. Att jag är på väg. Att ingenting kan hindra mig. Synd bara att jag vill helt omöjliga saker.

Andra helt omöjliga saker jag velat under mitt liv.

1. Bli en indian
2. Bli uppäten av en björn ("den mest naturliga döden" eeh?)
3. Att trollkarlen som gjorde ballongdjur på förskolans skolavslutning skulle göra en kolibri (menade cocker spaniel.)
4. Komma in på fotbollsgymnasiet
5. Få en religiös uppenbarelse a´la heliga Birgitta (vore så lätt att vara troende då, samt att man skulle vara på det klara med vad man skulle göra med sitt liv. Vore skönt, slippa fundera.)

Det är aldrig för sent. Det är alltid för sent.

Jag har svårt att acceptera den här accelerationen av livet. Varje passerat år går lite snabbare än det föregående och jag känner mig som en eftersläntrare som alltid är lite efter klungan. Ser dem försvinna bakom nästa krön och kämpar för att komma ikapp. Hänger inte med i det här tempot. Ni måste sakta ner! Skulle göra vad som helst för att få halka tillbaka till barndomen. Göra om. Göra rätt. Som i TV-spel när man dött men får börja om en bit in på banan. Väl förberedd inför de hinder som kommer framför en, utrustad med vetskap om hur man ska klara av den där bossen. Tillbaka till barndomen. Ha en kropp som inte värker. Kunna lubba utan att bli trött. Kunna få avvika från vuxenmiddagar utan att bli betraktad som otrevlig. Jag skulle ta mig för mer, lära mig spela piano, börja dansa, undvika härskarteknikande idioter, läsa arabiska, inte ta en massa skit, gå skrivarkurs, hålla huvudet högt, tro på mig själv, vara nöjd, skaffa bra vänner tidigt, lyfta och låta mig lyftas. Flyga, istället för att fladdra.

Madingpac

Kan inte se mig mätt på den här bilden. Från vänster: Madonna, Sting, 2pac. Ingen av artisterna är någon jag vurmat särdeles mycket för, men i kombination så vill man liksom långsamt sörpla i sig hela situationen och människorna i den. Det är som när man smakade getost med rödbetor och valnötter för första gången eller som när man kommer på att en matsked senap gör att korvstroganoffen når oanade smaksensationer. Bilden hittar ni här på den fantastiska hemsidan Awesome People Hanging Out Together.

Bra eller Anus

Dagens Bra: Fick ett jobberbjudande av min bror att slipa lister och måla i deras nya hus. En symbolisk summa utgick för en veckas arbete inklusive kaffe och någon rusdryck emellanåt. Eventuellt mentholcigg.

Dagens Anus: Har panik beträffande det "riktiga" jobbet. Börjar nästan gråta direkt när jag pratar om det. Kan inte vara mentalt lämpad för detta. Det är inte det att jag inte klarar vårdjobb över huvud taget, men jag skulle hellre jobba inom hemtjänst där klienterna är något mer självständiga, eller som personlig assistent eller liknande där jag faktiskt kan få användning för mina logopediska kunskaper (typ använda Tecken Som Stöd). Är det någon som vet om något jobb så hojta! Ett som inte är för tungt för en dålig rygg och inte för jobbigt för ett svagt psyke. Lite lagom så där. Det kan vara inom vård, handels, bygg, måleri, trädgård, svart, vitt, ja det mesta. Jag är inte omöjlig. Bara lite känslig.

Reminiscing

I afton var jag på en avslutningskonsert på en låg- och mellanstadieskola. De framförde sina akter i numerisk ordning med 6-årsklassen som första nummer och lärarshowen som sista, och jag kunde se mig själv i minst hälften av de där flickorna som stod längst fram och sjöng. I allt från den yngsta orädda lilla kroppen som sjöng för full hals om sommarlov och glass utan att ta en ton rätt, till de matchande klädda 5-6:orna som gjort dansnummer och som tappat hälften av lungkapaciteten för att sjunga "snyggt". Önskar att jag haft en scanner. I så fall skulle jag ha lagt in en bild från när jag i åk 1 sjöng Povel Ramels Lingonben, för full hals, helt orädd. Povel Ramel. Så sjukt lillgammalt.

Haiku

Känner nästan att jag måste be om ursäkt. Kan ju inte fortsätta att skriva sådana här mastodontinlägg. Det tar alldeles för lång tid, både att skriva och att läsa. Jag måste lära mig att vara mer kärnfull och uttrycka mig kort och koncist, som i en haikudikt eller liknande.
En störande sak bara. Jag får ofta höra att jag ser arg ut, vilket är APstörande, särskilt när man inte är arg. Samma sak som när man får höra att man ser trött ut fastän man är pigg, eller om någon frågar om man fått ett blåöga fastän det bara är ens vanliga blå ringar under ögonen (ja det har hänt, och nej jag dödade inte vederbörande). Jag tror jag har en lekmannaförklaring i vilket fall. Jag har ju sjukt stora pupiller till vardags, alltså KNARKPÅVERKAT stora. Min tes är den att eftersom ögat fungerar som en kamera (eller vice versa då, men ni fattar) så kan min bländare inte göras liten och minska ljusinsläppet, så när det är väldigt ljust ute så blir det liksom överexponerat i mitt öga för att jag inte kan tränga ute ljuset pga min stora bländaröppning och därför måste jag kisa hela tiden och då åker ögonbrynen ihop och jag ser arg ut.Vad skulle en fotograf säga om den förklaringen? Jag vet ju faktiskt inte alls vad jag pratar om.

Solen som strålar
Häggens blommor bländar mig
Skapar missförstånd

Tager du detta tillbakablickande blogginlägg

Andra saker som hände sommaren 2010: Jag var på TRE bröllop. 

Bröllop nr 1. Kom direkt från Capellagården till Baggböle loge där finaste Teres och David gifte sig. Teres lärde jag känna när jag flyttade till Umeå. Då hade hon svart hår och var en av de mäktigaste personer jag träffat, och det är hon fortfarande. På senare år har vi inte umgåtts alls, inte så att vi glidit isär, det känns som något annat. Hon är mig hur som helst fortfarande mycket kär och jag kan längta efter hennes skratt och sakna hennes sällskap precis som med vilken avlägsen vän som helst.

Vacker klänning, vacker håruppsättning, vackra smycken, vackra människa!

Bröllop nr 2. Det gick någon vecka. Sedan var det dags för min älskade sväga och finaste Stenens bröllop. Nej, hon är inte min riktiga svägerska, men för typ 10 år sedan så dejtade jag hennes storebror och det var så vi fann varandra. Kärlek vid första ögonkastet var det och sedan dess har hon tagit ett av de största rummen i mitt hjärta. Jag ba "Bye bye big brother. Hellooo little sister!" Vi ses inte heller ofta, inte heller hörs vi. Hanna är så förfärligt upptagen hela tiden med att träffa andra som har blivit slavar under hennes kärlek. Men likaväl upptar hon den där stora sviten i mitt hjärta. På det här bröllopet var jag och Ogge bröllopsvärdar. Det var väldigt nervöst. Efter välkomsttalet var vi ganska sänkta och jag var så sänkt att jag sänkte mitt glas rödvin på två sekunder. Men det tog sig och när natten blivit till morgon var vi båda sjukt nöjda och lättade.

Blundbild, jag vet, men det är den enda jag har på brudparet. Int hade jag tid å gå runt å fota!

Martina, drop dead gorgeous!

Det var de som var hemgiften.

Ljuvaste natten på Norrbyskär, med en sol som bara tog sig ett hastigt dopp i  havet vid horisonten för att sedan stiga upp igen, ren och fräsch och redo för att skina i 23 timmar till.


Bröllop nr 3. Min gamla vän Fredrik som jag spelat med i Knugen gifte sig med fina Emma i ett kapell vid en sjö. Tänk vad dåligt minne jag har, men jag minns inte vad platsen hette fastän det var så sjukt vackert där. De hade samma vigselförrättare som David och Teres, och hon höll samma vigseltal, men det gjorde inget då det var väldigt bra. Jag var med i bröllopsbandet och vi spelade en kort repertoar med låtarna: A design for life - Manic Street Preachers, Starry Eyes - Veronica Falls, Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din - Håkan samt Free love on the free love freeway - David Brent.

 

Fotade ett moln som såg ut som en flodhäst som håller på att äta upp solen.

Den här sommaren är det plötsligt inga bröllop, inget värdinneskap att vara nervös inför, ingen mösexa/svenhippa att planera. Det ger en massa tid att fundera på hur man själv skulle vilja ha det om man skulle gifta sig. Jag tycker att det känns mindre och mindre självklart med giftermål för varje år som går. Det är väl den där symboliska akten som är det starkaste argumentet. Och så profana anledningar som att vissa saker blir lättare juridiskt samt att det är kul med bröllopsfester och att det är en chans att träffa alla man älskar under ett och samma tak, under en och samma dag. I övrigt kan man ju faktiskt göra de där löftena till varandra ändå, också inför Gud om man vill det. Sedan skulle jag vilja ta bort så mycket bröllopskt att jag inte vet om det skulle vara likt ett bröllop efter det. Bara en sådan sak som bröllopsfoto tycker jag är skitsvårt att förhålla sig till. Skulle inte kunna ta det seriöst att stå på t ex en klippa vid havet och le in i kameran. Skulle var tvungen att göra något clownaktigt. Vill ni gifta er? Och i så fall varför/varför inte?

Sommaren 2010

Andra saker som hände sommaren 2010: Jag fick följa med Fredriks jobb på en personalvårdsdag till en trapbana några mil utanför stan. Där fick vi prova på att  skjuta luftpistol och luftgevär, samt skjuta lerduvor med hagelbössa. Bara skjuta hela dagen. Pacifisten i mig skäms en aning men jag är nödd och tvungen att erkänna att jag njöt av denna personalvård mer än vad en helkroppsmassage någonsin kunnat göra.

Jag visade mig ha talang i att skjuta lerduvor. Jag kom på andra plats i tävlingen och förärades med en pokal som nu stoltserar på mitt nattduksbord. Fick storhetsvansinne och funderade på att köpa ett pokalskåp men övervägde det hela och konstaterade att det kanske skulle se lite tomt ut med en ensam pokal och lite simmärken där (Typ baddaren och silverfisken. Ej simborgarmärket. Är för dålig simmare för det).

Paparazzifotade ett hus i närheten av banan. Jävulskt skrytig fasad! Sådant reagerar man direkt på här i Jantelagsland. Men någonstans måste man ju gilla det. Något jag däremot inte gillar är att dörren inte är placerad i mitten utan bara liiite till vänster. Min symmetriska hjärna klarar inte av det, den vill också att han skjuter en älg till så att det blir lika många huvuden på båda sidor.

Förra sommaren

Jag har haft uppehåll från bloggen i perioder. Då jag inte känt att jag haft något att skriva om, inte kunnat formulera mig eller känt att allt bara låter fel och patetiskt. Förra året skrev jag nästan ingenting. En kan ju lätt tro att jag inte var med om något då. Och en kan lätt glömma vad man varit med om när man inte dokumenterar det på något sätt. Förra sommaren var en väldigt bra sommar för mig. Jag jobbade 3 ynka veckor och var ledig resten av tiden. Förutom Italienresan så fick jag möjligheten att uppfylla en gammal dröm jag haft - att gå en kurs i möbeltapetsering. Näst efter logoped har möbeltapetserare faktiskt varit mitt No 1 drömyrke, och med ekonomisk hjälp från min otroligt generösa bror och hans fästmö Maria så fick jag förra året chansen att prova på detta fantastiska hantverk. Kursen var förlagd på Capellagården på Öland. Capellagården är något av Carl Malmstens hjärtebarn och där har generationer av hantverkare och konstnärer fostrats under drygt 50 år. Så här beskriver Carl Malmsten sin vision med skolan:

"Min vision var att skapa en skola för hand och ande, en mötesplats för ungdom från hela landet, besjälade av en önskan att inom sitt hantverk förena skönhet och funktion. Detta arbete ledde 1960 till bildandet av Stiftelsen Capellagården, en skola för gestaltande arbete."

Carl Malmsten

Hand och ande. Hand och ande. Hand och ande. Tänker ofta på de orden som ett mantra och blir lugn. Jobbar vi med kroppen så jobbar vi automatiskt med själen. Det tror jag på.

Nu borde jag ha en bild för att inte tappa er koncentration.

Det här är byggnaden jag arbetade i på Capellagården. Omgiven av stockrosor. Man kan inte ha det bättre.

Så här såg möbeln jag arbetade med ut. Fixade den genom en bekants bekants bekant som jag aldrig träffade.

Och så här såg den ut när jag flått dess hud av den.

Försökte göra ritningar för att hjälpa mitt dåliga minne att komma ihåg var alla bitar skulle vara.

Så här blev resultatet. OBS! Det var ej jag som valde tyg. Det var beställaren såklart. Själv skulle jag ha tagit något..vad säger man...ärtigare?

Hade inte haft det så bra som jag hade det om det inte vore för den gulliga assistenten Moa lelle. Hon hade MAD möbelsnickeriskillz och var dessutom sjukt rolig. OCH snygg.

Bonusbild: Moa lelle vid sin snygga lampa och poserande mamma. Också apcool. <3 <3 <3

Hästmannen

Ibland, eller ganska ofta, tänker jag på Hästmannen. Då blir jag varm i hjärtat och lite sorgsen. Tänker ofta på vad han skulle säga om han fick se hur det går till när man gör ett kalhygge. Förnimmar den fysiska smärtan han hade känt om han fick se traktordäckspåren skära rakt genom marken som stora öppna sår. Anar hans sorg över hur vi brukar jorden, eller rättare sagt missbrukar den, utan att ge den något tillbaka.
Som ett sista exemplar av ett utrotningshotat djur försvann han sedan från jordens yta. Och jag tror fasen att hela ekosystemet blev rubbat av det.

Melancholia

Ibland är jag så himla osäker på vad jag tycker om saker, och det kan i stunden, då man slits mellan olika sidor, kännas som om ingenting är äkta. Inga åsikter är mina. Alla andra tycker något och jag lånar det ett slag tills någon annan kommer med något nytt och smart. Filmen Melancholia är ett utmärkt exempel. Jag var helt klart gripen av filmen och lämnade salongen med en grundkänsla att jag tyckte om filmen. Den känslan förstärktes när mina medbesökare uttryckte sitt gillande av filmen. Så långt gillade jag alltså filmen helt okritiskt . Dagen efter läste jag recensioner och min underanalyserande hjärna fick börja tänka över saker som: framställandet av den hysteriska kvinnan, skildringen av galenskap med hjälp av äta-marmelad-med-fingrarnascener, sexualiseringen av den galna kvinnan och så vidare med mera med mera. Kappvändaren började då tänka att "det här var ju ett ganska så klyschigt porträtt" och så blev jag helt plötsligt skeptisk mot filmen.

Ikväll gick jag på en promenad och på den ljusa himlen hängde månen, blek och blå, som en avlägsen Melancholia och jag kom så småningom fram till att jag nog ändå bildat mig en egen uppfattning av filmen. Jag behövde bara lite tid på mig. Så om Melancholia tycker jag, med reservation för ändringar, ungefär så här:

1. Cut the marmeladburksscen.

2. Jag orkar inte vara genusmedveten hela tiden. Orkar inte tänka på sexualisering när filmen i övrigt är så välspelad, välregisserad och vacker

3 Den här nakenscenen som vissa recensenter upprörts av - jag tycker att den var stark! Vem som helst hade kunnat få ligga där. Jag tittade kanske inte lika intensivt på hennes bröst som de upprörda och skamsna recensenterna gjorde. Det jag såg var en djupt tragisk kärleksrelation till melankolin. De mänskliga relationerna är alla dysfunktionella, men melankolin har alltid funnits där. En trygg och fast punkt. Det enda man vet, det enda man förstår sig på, den enda som kan skänka tröst. För någon som aldrig själv befunnit sig där kan jag förstå om scenen bara blir en snygg brud som solar sig i blått ljus likt ett skogsväsen, men för mig blev det något annat. För jag har själv legat under det där skenet, kännt det gjutas i min kropp och låtit det ta över och stigmatisera hela mig. Och det har tröstat mig med att en dag är allt det här över.

Jag vet faktiskt inte hur man skulle kunna skildra det bättre, mer symboliskt eller tydligt.

En fyra för tre

Vi var på praktik i Sthlm, Fran och jag. Och Sofia från klassen, som dessvärre inte fastnade på bild. Vi bodde i en fyra för tre, utan Göran Gillinger, men med fyrkantiga vardagsrumsmöbler i svart skinn. På väggarna hängde canvastavlor med macrobilder föreställandes blommor eller slipade stenar och skira löv. Mycket mindfulness. Möbeln ovanför platsar dock inte in i kategorin "Mindfulness". Mina ögon brändes ut ur sina hålor och hjärnan överhettades av ilska när jag tittade på den. Ek, borstat stål och frostat glas. Kanske mina 3 värsta material. I alla fall ek så som det konsumeras nu, inte i regalskeppet Vasa där det är ett tufft material.

Fran gjorde ett genidrag och köpte fryst pizza som hon toppade med Pizza 1: soyagrytbitar och ädelost. Pizza 2: Fetaost, färska champinjoner och soltorkade tomater. Jag kommer att minnas det som den bästa måltiden i Maj. Kolla så husmoderlig och snygg hon är, Fran!

Sen blev det poltergeiststämning. Fran började rulla med ögonen och skaka svartpepparkvarnen som besatt. Ja, hon var faktiskt så besatt av svartpeppar´n att hon tog med den från Umeå. Faktum är att hon rensade sitt kryddskåp för vår skull och riskerade att åka på fetböter med 5,6 kilos övervikt i bagaget. Även duken på bordet tog Fran med från Umeå. Ni förstår ju att man måste tycka om henne!

En dag cyklade jag omkull. Ja det har jag ju redan skrivit om, men här är en bild ifrån väntrummet. Fredrik satt trogen vid min sida större delen av tiden, men gick iväg en sväng och kom sedan tillbaka lycklig som ett barn efter att ha funnit sitt bästa godis, på påse, i en godisautomat. I väntrummets TV-apparater rullade hockeyVMsemin, vilket var en liten tröst mitt i allt. Fredrik stannade kvar långt efter att jag ledbruten åkt hemåt och såg färdigt matchen med salta grodor långsamt smältandes på tungan. Det tyckte jag var roligt gjort.

Så här såg olycksarmbågen ut efter ca: 3 dagar. Jag ler ett Mona Lisaiskt leende och bakom det leendet döljer sig ett avgrundsvrål av smärta. Så, då var det mysteriet löst.

Ca: 1 vecka senare. Lila har blivit rött, blått har blivit gult och grönt har blivit brunt. Lägg även märke till sängkarmen i smide och furu. Inredningen i vår lägenhet var värre än om Simon and Thomas fått fria händer och jag vill ge dagens ris till alla inblandade i möbleringen av den, allt från producenter, till leverantörer, mellanhänder, butiker, försäljare och köpare. Dagens ros ger jag till Göran Gillinger. Motivering överflödig.

Nöjesfältstudier

En dag så åkte jag, Fran och vår ömma moder Hanna till Grönan. Mest för att se Säkert, men vi var även aspeppade på att åka dödsföraktande berg-och-dalbanor. Vår ömma moder höll i våra väskor medan jag och Fran lubbade från attraktion till attraktion. Efter 3 karuseller var vi tvugna att ta igen oss i en bar med märklig inredning. Ett vildsvin med en cigg i munnen och en snara runt halsen delade väggyta med en Hello Kittyaffisch. För att förtydliga detta tog vi en bild. Frans långfinger blev 2 dm långt.

Försökte göra en efterhandskonstruktion av hur skräckslagen jag var av Insane.

Efterhandskonstruktionen visade sig vara överflödig då verkligheten visade det ännu tydligare. Jag är i panisk chock efter att ha hängt upp och ner alldeles för länge. Fran är som ni ser inte ett dugg berörd och bara "No hands, no hands!" samtidigt som hon skrattar åt mig.

Säkert ja, det går ju inte alls att fånga på bild hur bra de var. Dock ser man ju, trots dålig upplösning, hur snygga och mäktiga Lovi och Annika är i deras respektive scenkläder. Grattis till delad förstaplats i snygghet och mäktighet säger jag bara!

Sen hände det! Jag vann något! Vi gick beslutsamt fram till Marabous chokladhjul och ställde oss vid brickan med 21, 22, 23, 24, 25. Vi delade insatsen på 3, avböjde alla erbjudanden om fler brickor till rabatterat pris. Hjulet drogs och tickade till slut fram till 22!!!! 3 kg Daim bara så där! Fran var lite missnöjd, hon ville hellre ha Toblerone, men vi var 2 mot 1 och gick vinnande ur den striden.

När vi kom hem bytte vi ut all frukt i fruktskålen mot vår vinst enligt devisen "Godis är frukt".

En härlig revansch för den godislöftestyngda tjej som fick gå på discon med en påse torkade aprikoser.

Vinnarfejs 2

Igår sprang jag Vårruset. Här är en bild på mig och några klasskompisar, iklädda färgen turkost, "för att lätt kunna hitta åt varandra efteråt". Något som visade sig vara en epic fail då Vårrusets officiella färg var just turkost. Redan innan start fanns möjligheten att fånga ens vinnarfejs på bild. Jag har uppenbarligen inte övat tillräckligt mycket på det. Här ser jag ju mer ut som en segrare eller som om jag hört en rolig historia. Hur som helst så kämpade jag mig igenom hela loppet, vilket var en stor seger för mig själv, då jag innan Maj månad inte har sprungit på ett och ett halvt år pga min höft (en helt annan historia). Hade önskat hitta någon mer representativ bild i VK:s galleri på den lidande blick och de stumma ben som kännetecknade de 2 sista kilometrarna av loppet, men får nöja mig med den här före-bilden.

Man blir ju ändå glad att att kolla på den!

OBS! Har sjukt snabba tjejer i min klass för övrigt! Hockeybruden längst ner till vänster sprang på 23.30 och tjejerna uppe till höger var inte långt efter! W O W.