Jag har svårt att acceptera den här accelerationen av livet. Varje passerat år går lite snabbare än det föregående och jag känner mig som en eftersläntrare som alltid är lite efter klungan. Ser dem försvinna bakom nästa krön och kämpar för att komma ikapp. Hänger inte med i det här tempot. Ni måste sakta ner! Skulle göra vad som helst för att få halka tillbaka till barndomen. Göra om. Göra rätt. Som i TV-spel när man dött men får börja om en bit in på banan. Väl förberedd inför de hinder som kommer framför en, utrustad med vetskap om hur man ska klara av den där bossen. Tillbaka till barndomen. Ha en kropp som inte värker. Kunna lubba utan att bli trött. Kunna få avvika från vuxenmiddagar utan att bli betraktad som otrevlig. Jag skulle ta mig för mer, lära mig spela piano, börja dansa, undvika härskarteknikande idioter, läsa arabiska, inte ta en massa skit, gå skrivarkurs, hålla huvudet högt, tro på mig själv, vara nöjd, skaffa bra vänner tidigt, lyfta och låta mig lyftas. Flyga, istället för att fladdra.
Jag håller med dig. Men så har en annan klok person sagt åt mig att det enda man kan påverka är det som sker NU (vilket inbringade PANIK i mitt accelererade liv). Efter hysteriskt funderande har jag nu kommit fram till att det ligger något i det...
SvaraRaderajag har bara läst din blogg, vi har nog aldrig träffats i verkliga livet men jag måste säga att jag tycker du verkar rätt fantastisk faktiskt, jag är kär i din blogg och tänker att det nog betyder att jag är lite kär i upphovsmakerskan också.
SvaraRaderaim: Säger nog det där till vänner jag med, men när det gäller en själv så är det svårare. Måste börja do the walk, not just the talk!
SvaraRaderaAnonyma besökare: Det finns två saker i livet som alltid går hem hos alla: Ätbara gå-bort-gåvor och smicker. Det är universalt!