Melancholia

Ibland är jag så himla osäker på vad jag tycker om saker, och det kan i stunden, då man slits mellan olika sidor, kännas som om ingenting är äkta. Inga åsikter är mina. Alla andra tycker något och jag lånar det ett slag tills någon annan kommer med något nytt och smart. Filmen Melancholia är ett utmärkt exempel. Jag var helt klart gripen av filmen och lämnade salongen med en grundkänsla att jag tyckte om filmen. Den känslan förstärktes när mina medbesökare uttryckte sitt gillande av filmen. Så långt gillade jag alltså filmen helt okritiskt . Dagen efter läste jag recensioner och min underanalyserande hjärna fick börja tänka över saker som: framställandet av den hysteriska kvinnan, skildringen av galenskap med hjälp av äta-marmelad-med-fingrarnascener, sexualiseringen av den galna kvinnan och så vidare med mera med mera. Kappvändaren började då tänka att "det här var ju ett ganska så klyschigt porträtt" och så blev jag helt plötsligt skeptisk mot filmen.

Ikväll gick jag på en promenad och på den ljusa himlen hängde månen, blek och blå, som en avlägsen Melancholia och jag kom så småningom fram till att jag nog ändå bildat mig en egen uppfattning av filmen. Jag behövde bara lite tid på mig. Så om Melancholia tycker jag, med reservation för ändringar, ungefär så här:

1. Cut the marmeladburksscen.

2. Jag orkar inte vara genusmedveten hela tiden. Orkar inte tänka på sexualisering när filmen i övrigt är så välspelad, välregisserad och vacker

3 Den här nakenscenen som vissa recensenter upprörts av - jag tycker att den var stark! Vem som helst hade kunnat få ligga där. Jag tittade kanske inte lika intensivt på hennes bröst som de upprörda och skamsna recensenterna gjorde. Det jag såg var en djupt tragisk kärleksrelation till melankolin. De mänskliga relationerna är alla dysfunktionella, men melankolin har alltid funnits där. En trygg och fast punkt. Det enda man vet, det enda man förstår sig på, den enda som kan skänka tröst. För någon som aldrig själv befunnit sig där kan jag förstå om scenen bara blir en snygg brud som solar sig i blått ljus likt ett skogsväsen, men för mig blev det något annat. För jag har själv legat under det där skenet, kännt det gjutas i min kropp och låtit det ta över och stigmatisera hela mig. Och det har tröstat mig med att en dag är allt det här över.

Jag vet faktiskt inte hur man skulle kunna skildra det bättre, mer symboliskt eller tydligt.