Ibland, eller ganska ofta, tänker jag på Hästmannen. Då blir jag varm i hjärtat och lite sorgsen. Tänker ofta på vad han skulle säga om han fick se hur det går till när man gör ett kalhygge. Förnimmar den fysiska smärtan han hade känt om han fick se traktordäckspåren skära rakt genom marken som stora öppna sår. Anar hans sorg över hur vi brukar jorden, eller rättare sagt missbrukar den, utan att ge den något tillbaka.
Som ett sista exemplar av ett utrotningshotat djur försvann han sedan från jordens yta. Och jag tror fasen att hela ekosystemet blev rubbat av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar