Jag tittar ner på mina lår och suckar. Ingenting har förändrats. Det är så här de ser ut. Blodådrorna lyser igenom huden, bildar en karta över ett landskap med vägar som korsar varandra för att slutligen begravas under kött, muskler och fett. Där inne fortsätter hemliga stigar krusa sig runt senor och celler. Ibland vill jag måla över hela benen. Dölja de där vägarna. Skäms för dem. Tycker de är vidriga. Ibland vill jag fylla i dem med bläck. Inte låta de knäcka mig. Slå tillbaka, visa att jag inte bryr mig och hoppas att de bleknar av sig själv, glömmer bort vad de gjorde så nära hornlagret. Men mest av allt vill jag bara acceptera. Acceptera att livet valde mig och att jag blev tilldelad den här kroppen med alla dess krämpor, transparenta hudpartier och ringar under ögonen. Och låta min sneda höft, bekymmersrynka och putmage samsas med det faktum att jag har två ben som tagit mig tvärs genom halva Spanien, två armar som fått hålla i tre världsfina syskonbarn och en hjärna som även om den inte alltid tänker snälla saker om mig själv, oftast tänker snälla tankar om andra.
hej! hittade din blogg genom lovisienstadt. i alla fall, mycket bra blogg och det här inlägget, mycket mycket bra.
SvaraRaderaKorpen: Det gläder ett oroshjärta som mitt!
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaVet inte om du kommer läsa detta då det var för flera år sedan du skrev det här inlägget. Jag vill bara tacka dig för att du la ut detta. Som 22 årig tjej har jag i flera år kämpat med det faktum att mina ben "bildar en karta över ett landskap". På sommaren när man ser alla tjejer med "fina" ben känner man sig ibland som den enda som har ytliga blodådror, och det faktum att det blir bara värre och värre för varje år, skrämmer mig. Tack att du visar att jag inte är ensam.