Alla låtar går i moll

Nu har jag kommit tillbaka, satt in ny mat i kylen, tagit av mig snowboardtäckisarna och tittat mig omkring. Allt är lämnat orört sedan jag stängde igen dörren för tre dagar sedan. Det är som att tid och rum konserverats. Jag tänker med jämna mellanrum på att rummet, i vilket jag befinner mig under tidpunkten för min död, kommer att säga mycket om mig. Oftast och dessvärre i tragiska aspekter. När jag klev innanför dörren nu så kom den tanken åter; att det kändes som en plats där en hastig död utspelat sig och att allt som jag lämnat åt senare plötsligt blev självutlämnande. Allt som vanligtvis är vardag för mig (som odiskad disk, obäddad säng, ovattnade blommor och ostädat golv) blev självutlämnande. Inget praktfullt mausoleum direkt. Det får väl vara så här ett tag, för jag orkar verkligen inte städa, men sen ska det bli skönt att byta plats på saker, sätta in de förbannade kläderna i garderoben, vädra täcket, slänga pizzakartongen och diska det fimpdoftande decilitermåttet tills allt återigen luktar Grumme Äng.