Skräcken

Ikväll har jag haft tusen nålar i halsen, avslöjat min roliga roliga hemlighet och blivit uppskrämd på teater. Kvinna i Svart höjde nog adrenalinhalten till rekordnivåer, om nu något sådant skulle kunna mätas. Det bästa med teatern var när den var slut. Missförstå mig rätt. Jag menar bara att eftersom den var så läskig och trovärdig så blir man så lättad när ljuset går upp och man ser att skådespelarna blir sig själva igen. Musklerna i deras ansikten slappnar av på ett annat sätt och man kan cykla hem utan att vara heltmörkrädd. Annat är det när man ser på skräckfilm. Då dröjer sig rädslan kvar mycket längre.

Jag har en kompis vars farsa kallar hans 15-åriga dotters nya pojkvän för "Skräcken". Bästa smeknamnet ever.