Tal till nationen!

Vad vore jag utan er kära vänner? Sannerligen, ett ekande brons vore jag. Detta år har varit året då de bästa vänskaperna hittats, och de vänskaper som redan funnits har fördjupats. Och det väger över även den tyngsta vågskål av fekalier.
Nu ska jag förbereda nyårssupén. Kanske blir det avocadohalva med skagenröra á la 80-tal?
Bästa avocadoberättelsen på tal om avocado förresten:
En bekants fader som bor i Västerbottens inland sade en gång:

"Nämen nog tyck ja om exotisk mat. Ibland åk ja in till Boliden å köp mej en avocado."

Med detta citat vill jag avsluta blogg 2007, som en önskan att vi här i väst slutar att vältra oss i den lyx och de möjligheter som globaliseringen innebär. Så sjukt blasé allt kommer att bli! Vore det inte underbart att känna att en avocado symboliserar exotism?

Alla låtar går i moll

Nu har jag kommit tillbaka, satt in ny mat i kylen, tagit av mig snowboardtäckisarna och tittat mig omkring. Allt är lämnat orört sedan jag stängde igen dörren för tre dagar sedan. Det är som att tid och rum konserverats. Jag tänker med jämna mellanrum på att rummet, i vilket jag befinner mig under tidpunkten för min död, kommer att säga mycket om mig. Oftast och dessvärre i tragiska aspekter. När jag klev innanför dörren nu så kom den tanken åter; att det kändes som en plats där en hastig död utspelat sig och att allt som jag lämnat åt senare plötsligt blev självutlämnande. Allt som vanligtvis är vardag för mig (som odiskad disk, obäddad säng, ovattnade blommor och ostädat golv) blev självutlämnande. Inget praktfullt mausoleum direkt. Det får väl vara så här ett tag, för jag orkar verkligen inte städa, men sen ska det bli skönt att byta plats på saker, sätta in de förbannade kläderna i garderoben, vädra täcket, slänga pizzakartongen och diska det fimpdoftande decilitermåttet tills allt återigen luktar Grumme Äng.

Se, jag talar i liknelser

Idag fick jag i mig lite chips på kvällen och 4 chokladbitar. Men vad hjälper det när man har en besk eftersmak av allt i munnen? Eva måste ha känt sig lika lurad i Eden när hon smakade av Paradisets sötaste och godaste frukt, för att sedan förpassas till skam och arvssynd i en skitjobbig värld.
Fast ändå, hon satt nog och tänkte på den där härliga frukten ibland också. Och tänkte att den där tuggan var värt en hel del lidande.

Ett arbetslöst djur

Nä nu vet jag vad jag ska klä ut mig till - OLYCKSFÅGELN.
Det är klockrent. Det är ju det jag är - en vandrande olycka i vars skugga allt går i tusen bitar eller värre. Ni borde inte gå bredvid mig för då kommer, med all säkerhet, något hemskt att hända.

Kraftdjuret

En macka imorse och en macka ikväll är vad jag fått i mig. Jag trodde aldrig att det här skulle bli en matblogg, men se så det kan bli.
Dagens bästa var nog inviten till nyårsmiddag hos Oli, och tillhörande maskerad med temat: "Djur som har jobb". Så otroligt fantastiska hjärnor de är! Just nu sitter jag och klurar på vad jag ska klä ut mig till och hur jag ska gå tillväga för att tillskanska mig passande dräkt. Detta är mina tre förslag:

1. Kapybara som är trivselvärd

2. Skata som är silversmed

3. Gris som jobbar i kiosk (en gottegris mao)

Har ni nåt bättre förslag? Vad skulle ni själva vilja klä ut er till? Svara! Nu eller aldrig!

Och hela livet vände

Jag hade rätt. Jag skulle ha missat nåt så jävla stort och enormt och mäktigt.
Jag mår illa och får inte i mig någon mat. Det kanske fortsätter så tills jag en vacker dag går upp i en liten blå rök.

Det årliga julbuset

Bästa julklappen

http://www.youtube.com/watch?v=cIHPdlMexyU

Skämta ba. Jag fick den ej. Men den tål att visas här en gång till.

Frihet

Ju mer jag tänker på det, desto mindre skäms jag och desto mer skrattar jag. Vi måste verkligen ha låtit som två skådespelare som sökte in till scenhögskolan med en dåligt skriven dialog, och inte kom in. Haha, ja det går faktiskt inte att beskriva det bättre än så.

Jag minns kanske fyra gånger jag varit pissarg i hela mitt liv. En gång var i sjuan då en kille gick med ett baseballträ och sköt in det mellan benen på alla tjejer som gick förbi. När han kom till mig så blixtrade det till för ett ögonblick och nästa sekund så fann jag mig själv stå och trycka upp honom mot en ventilationstrumma så högt att han dinglade med benen. Min ilska hade gjort mig dunderhonungsstark. Efter det kände jag mig hög på girlpower och adrenalin.

Det andra minnet är när jag skrivit en uppsats till Drama, Teater och Film-kursen som skulle lämnas in dagen efter, och så kokar datorn ihop och allt förutom 2 sidor försvinner. Först satte jag på tung hip hop, typ cannibal ox, på högsta volym. Sedan gick jag ner i källaren och letade reda på en planka, och så gick jag en promenad längs älven och slog med plankan på alla gatlyktor så de släcktes. Därefter köpte jag ett paket cigg, klättrade upp på ett tak och rökte tills öronen blödde och jag blev leds på att sura. Efter den urladdningen gick jag hem och skrev målmedvetet de 10 bortkokade sidorna.

Det här var fjärde gången. Och även om det kanske blev lite fel så var det precis vad som behövdes. Faktum är att jag äntligen känner mig fri! FRI!

Snyggaste julklappen

Förutom en gång när jag var kanske 12 år och fick en rödrutig kort plisserad kjol med en stor säkerhetsnål på så har jag aldrig fått kläder av mor och far, varken i julklapp eller present. Tack och lov så fick jag inte det av dem i år heller. Men däremot av Segerhåret, och hon vet vad jag gillar! Vem vill inte gå omkring i en sån här turkos, glittrig läckerhet med skyskrapemotiv?

Julafton goes V-style!

Kändisspotting på självaste julafton, säger jag. Vem då?, säger ni. JANNE BOKLÖF säger jag! Jojomensan. Världsmästar-Janne var också i Morö Backekyrkan i morse och gick snabbt därifrån med julciggen hängandes i mungipan. Det var ett av dagens bästa ögonblick.

Julaftonskvällen har jag firat själv med mor och far, vilket har varit väldigt mysigt. Vi har druckit cognac och spelat spelat scrabble och haft en egen julklappsutdelning. Realisten började gråta över min julklapp. Jag älskar att se henne tårögd av glädje!

Den enda traditionen jag höll fast vid var Karl-Bertil Jonssons Julafton. Min favoritscen är alkisen som får Sartres Äcklet på franska utan att kunna franska, men blir ändå så glad så han kysser boken.

Got Jul

Se så fint den står och lyser i mitt hörn, min älskade gran! Vad ni inte ser är den enorma barrhögen på golvet som fråntar mysighetsfaktorn med ungefär 80%.
Nu åker jag till min hemstad och blir där i en massa dagar. Det känns fint i alla fall fyra dar, men jag lider av någon slags tanke att jag kommer att gå miste om något väldigt stort om jag åker. Jag vet inte hur jag ska förklara, men igår kväll när jag stod på trappan just innan jag skulle åka, så drabbades jag av en mäktig känsla av att allt stämde. När jag kommer tillbaka är allt troligtvis för sent.


Men då, när allt är för sent, så har jag i alla fall bocken. En klen tröst visserligen. Nu tar jag farväl för julen, men återkommer med årsbästalistor och Skelleftebilder under mellandagarna.
GOT JUL allesammans!

Häst=bäst!

Imorse vaknade jag liggandes på mage med kläderna på och huvudet åt fel håll. Det var längesedan jag var så utmattad. Jag trodde väl aldrig att det skulle bli något vettigt av den här dagen men man ska inte underskatta livet så mycket. Jag har de finaste vännerna i världen. 3 av de finaste vännerna i världen gav mig även en julklapp var vilket höjer deras finhetsstatus ytterligare. Två ligger oöppnade i resväskan som är färdigpackad. Den ena öppnade jag i ren iver på festen ikväll. VILKEN LYCKA! Ett par örhängen som är så fulländat tjejiga att det inte går att göra dem tjejigare. De är uppochnedvända hästskor med rosa strasstenar och ett hästhuvud som tittar fram ur själva hästskon. Låter de inte fantastiskt fina!? Det är mina drömörhängen och just nu känns det som att jag vill bära dem varje dag tills jag dör. De får mig att känna mig ädel och nobel - som att jag vunnit Gothenburg Horseshow eller något ännu noblare. Tack söta rara vän. Du anar inte min glädje!

PS. Varför tänker man så hemska tankar om dvärgar? Hur mycket förklarande dokumentärer man än ser om dessa de minsta, så kan jag aldrig se en dvärg utan att tänka att jag vill se den göra ett tricks, att dvärg=showbiz. Jag hoppas ingen dvärg läser det här. Eller jo, det hoppas jag, så att de kan spotta på mig för att jag är en så hemsk människa. DS.

Tro inte på allt du ser

Igår när jag tittade mig i spegeln tänkte jag i två sekunder: "Wow, vilka fylliga läppar jag har!", tills jag insåg att det bara såg ut så för att jag hade ajvar relish i mungiporna.

Still Myrorna after all these years

Det här är min bästa bild på mig och det allra bästa med den är att det inte har hänt än. Men jag ser fram emot min ålderdom när jag ser på bilden. Tack Stekarn för frammorphandet av denna drömkvinna som är jag! Jag har aldrig sett bättre ut i förhållande till min ålder!

Det är lustigt vad man kan lura folk med smink. Idag var friskaste dagen sedan i fredags, men jag hade inget smink på mig för att lura personalen att jag var sjuk så att jag skulle slippa stå och ta kunder hela dagen. Och alla gick på det.
De: "Men hur är det med dig egentligen?" och "Du ser inte kry ut idag."
Jag: "Mmmm, nä, de e la sådär..." (fingrarna i kors bakom ryggen)
Det är nog enda gången i hela mitt liv jag har uppskattat och gynnats av min osminkade fulhet och verklighet. Idag - en dag att minnas.

Skelleftebilder

Så brutalt! Så rått! Så himla typiskt Skellefteå! Bilden är från norran.se och föreställer en svan som har frusit fast i isen i älven, mitt i stan. Får man lämna ett djur att dö så där? Jag menar, det är klart att sånt händer, att svanar fryser fast i isar och dör, men har man inget ansvar gentemot djuren när det naturliga urvalet slumpar sig till att bli en sådan offentlig avrättning som denna?

Carl-as

Jag vill härmed offentliggöra min celebration för denna celebra person! Han är sedan tidigare känd som Elefantmannen i min blogg, men jag föredrar att kalla honom Carlos. Första gången jag träffade detta geni till människa var i Malmö. Jag kom från Skellefteå och hade varken social kompetens, världsvana eller något intressant att komma med, så jag försökte skaffa vänner genom att visa min fulaste grimas. Och på den grunden utvecklades vår vänskap. Så storsint kan ingen förutom Carlos, vara!

Pageant Perfect

Dagen skulle egentligen ha avslutats med pepparkaksbak hos M och E men febern ville aldrig riktigt släppa taget om min panna så jag fick bittert stanna hemma. Vad friska människor gör när de är sjuka har jag ingen aning om. Bara en riktigt sjuk människa kan göra detta; spendera timme efter timme med att leta fram filmer på skönhetstävlingar för barn. Det började i fredags, under min första sjukdomsdag och sedan har det eskalerat. Det var sjukt svårt att hitta ett videoklipp med okej musik till men här har ni ett. Och när ni sett det här så rekommenderar jag er alla att leta upp samtliga delar från HBO:s dokumentär Living Dolls - The Making Of A Child Beauty Queen på Youtube och se den sorgliga historien om Swan Brooner och hennes störda sinnesstörda ultrastörda mamma.

Bara 15 dagar kvar

Jag ska inte säga att det har varit ett skitår. Det vore orättvist mot så många och så mycket. Men jag ser ändå fram emot att 2007 snart lämnar över stafettpinnen till 2008. Det kan bara bli bättre.
2008 - nådens år! Då ska jag:

* fortsätta leva efter devisen själv är bäste dräng
* sockeravgiftas
* börja träna
* resa nånstans

Sombreron

Minne nr 5.

Det är oktober eller november. Klockan är efter två på natten. Vi står på en parkering på Ålidhem. Jag har flyttat hit utan att känna någon och så hamnar jag i samma klass som Dig. Vi umgås bara för att vi är lika gamla. Du skriker på mig. Jag förstår inte varför. Du skriker så nära och så högt att hammaren och städet nästan lossnar från sina platser i mina öron. Du börjar gråta. Jag kan inte trösta så jag står bara där och tänker att livet inte alls blir lättare ju äldre man blir.

Tack och lov så försvann du ur mitt liv.

Googlefredag

Taskigt att lida av fobi för långa ord. Benämningen på denna sjukdom är nämligen Sesquippedaliofobi . Är inte det ett ganska långt ord?

Skräcken

Ikväll har jag haft tusen nålar i halsen, avslöjat min roliga roliga hemlighet och blivit uppskrämd på teater. Kvinna i Svart höjde nog adrenalinhalten till rekordnivåer, om nu något sådant skulle kunna mätas. Det bästa med teatern var när den var slut. Missförstå mig rätt. Jag menar bara att eftersom den var så läskig och trovärdig så blir man så lättad när ljuset går upp och man ser att skådespelarna blir sig själva igen. Musklerna i deras ansikten slappnar av på ett annat sätt och man kan cykla hem utan att vara heltmörkrädd. Annat är det när man ser på skräckfilm. Då dröjer sig rädslan kvar mycket längre.

Jag har en kompis vars farsa kallar hans 15-åriga dotters nya pojkvän för "Skräcken". Bästa smeknamnet ever.

Smedjebacken

Minne nr 4:

Jag är i farmors kök. Hör vuxenröster prata. Det låter ungefär "bla bla framfört till ledningen bla bla måste förändra situationen bla bla". Det luktar av färsk kattmat och gammal människomat eller kanske färsk mat för gamla människor. Jag går till pannrummet. Försöker gulla med Missan - världens tråkigaste katt. Hon vill inte. Sindy ligger på tröskeln och vilar. Sindy är golden retriver och gammal. Jag kollar så att ingen ser mig, och så gör jag det jag tänkt göra så många gånger förut; jag sätter mig på hennes rygg, tar tag i båda hennes öron, blundar och tänker att jag är pojken som flyger på den stora konstiga hunden i Den Oändliga Historien.

Missan dog. Sindy dog. Farmor lever.

I do so adore you

Minne nr 3.

Ännu en annan Du, men fortfarande samma Jag; inget särskilt hände egentligen. Jag minns bara att jag var uppe i din lägenhet. Det luktade skit. Du hällde kaustiksoda i avloppet och det steg upp en giftig vit rök ur sifonen. Jag hade nog en tanke om att vi kunde bli riktigt bra kompisar. Jag fick nöja mig med en The Hives T-shirt du vuxit ur och ett samtal per dag under december månad där vi öppnade luckorna i Bamses adventskalender och berättade för varandra vad bilden föreställde.

Jag såg dig i Skellefteå i somras. Du hade fula kläder, kom jag ihåg att jag tänkte.

Bombardillerna

Minne nr 2.

En helt annan Du, men samma Jag; vi brukade prata om bältdjur och dansa i din mammas kök. Det var på den tiden jag hade äppelknyckarkeps på mig. Det skulle jag aldrig ha nu. En gång träffades vi efter att inte ha träffats knappt nån gång. Allt blev bra igen efter 5 minuter. Vi gjorde en helt otroligt seriös och fantastisk skattjakt och förundrades varför ingen ville plocka upp det mystiska kuvertet, med skattjaktsinstuktionerna, som låg på marken och skrek "LÄS MIG!". Vi skulle båda ha gjort det.

Du skulle kanske inte tro på mig om jag sa att jag saknar dig minst en gång i veckan, men det gör jag.

Canneloni Macaroni

Ett minne:

Du och jag, vi brukade alltid koka sjukt mycket pasta när vi skulle äta, så att vi kunde äta en rejäl portion pasta med smör till förrätt. Så var det alltid. Sen tog man huvudrätten som var lika mycket pasta plus korv/soyabullar/soyafärs/whatever. Det var viktigt att äta den där pastan med smöret INNAN den vanliga maten, för det är ju så himla gott, och tänk om man skulle bli mätt på den riktiga maten, då skulle man inte orka äta det godaste. Pasta med smör.

Jag blev varken arg eller ledsen när jag tänkte på det.

Gästabudet i Sävargården

Min kamera är på vift. Jag skulle verkligen vilja visa alla bilder från mitt hem (fast jag menar egentligen bara min julgran), men det får vänta.
Istället kan jag berätta att jag varit på julbord med jobbet. På Sävargården. Jag har alltid varit den som samlar ihop pengar för att köpa en blomma till läraren. Det började redan i årskurs 1 i min lillgamla hjärna. Idag har jag vuxit ur den lillgamla kostymen. Nu är jag bara gammal men samlar fortfarande in pengar till presenter. Våra chefer fick ett Amaronevin var. Expediten på Systemet såg sjukt impad ut när jag kom där med tre lyxpavor.

Det fanns inget vegetariskt julbord så jag fick en omelett med svamp till förrätt och en lasagne till efterrätt. Int så juligt. Sen var det efterrättsbuffé. Den kunde jag äta allt ifrån. Fast inget var riktigt gott. Chokladgodisarna var brända, saffranscheescaken var för dallrig, marängswizzen hade ingen glass, tårtan var för mastig och ostkakan smakade bara bittermandel. Att jag sedan råkade dekorera marängswizzen med kryddpeppar och salt gjorde inte saken bättre.
Vad ska man göra för mat till det vegetariska julbordet i år? Nån som har tips? (OBS! Bemöda er icket om att tipsa om auberginesill eller vegetarisk Janssons frestelse. Det går fetbort.)

Say whuuuut?!

Jag läste Elle om miljonärer. Tydligen finns det 1,3 miljoner människor i Sverige som kan kalla sig miljonärer. 1,3 miljoner! Det är en åttondel av vår befolkning? Det är var åttonde person. Det är ju sjukt. Jag känner (knappt) nån. Var bor de? Det kan inte stämma. Stämmer det? Men vaddå, räknas värdet av tex ett hus i den inkomsten? En bil? Eller är det bara de pengarna man har på banken? Det är ändå sjukt.
I USA bor det 8,2 miljoner dollarmiljonärer. Det orkar jag inte ens anmärka på hur sjukt det är.

Deschavy

Varje dag tänker jag "Men vänta nu, gjorde jag inte det här alldeles nyss?" varje gång jag vaknar, varje gång jag sätter mina tänder i filmjölkslimpan och dricker mitt pai mu tan, varje gång klockans båda visare står rakt upp coh jag går ut till lunchrummet och sätter på micron.
Nu sitter jag i min säng igen. Det var ju nyss jag gjorde det. Lakanen har knappt hunnit svalna från uppstigningen på morgonen till jag lägger mig i sängen efter att ha kommit hem från jobbet. Tiden påstår att det har gått 9 timmar sedan jag lämnade byggnaden. Min tidsuppfattning däremot, den upplever att allt händer minst 3 gånger på ett dygn. Eller att allt händer samtidigt kanske. Jag kan ju knappt hålla isär om något hände för en dag sedan eller en vecka sedan.

Ändå börjar jag nästan alla blogginlägg med "Idag har jag...". Nä, jag litar inte längre på min tidsuppfattning. Jag kan lika gärna skriva om grejer som hände för flera år sedan.

Miss Teen USA South Carolina 2007 with Subtitles

Blev peppad av Ingelas blogg och hittade det här guldkornet. Haha. Okej att jag inte kommer in på logoped eller psykolog, men denna tjejen har ju ingen framtid alls.

Hej jag heter hundratrettisista reserv i andranamn.

Nu har antagningsbeskedet kommit igen.
Varför är jag så jävla dum i huvet att jag fortsätter söka?
Hundrafemtisjunde reserv, hundrafyrtiförsta reserv, hundrasjuttiåttonde reserv.
Fuck Fuck Fuck Fuck Fuck Fuck Fuck Fuck Fuck Fuck Fuck

Amnesia

Jag vet att det är helt enormt ointressant vad jag har köpt och vad det kostade men ändå - en julgransfot, en julgransljuslinga och åtta julgranskulor (varav tre gick sönder på vägen hem) för 30 spänn! Helt otroligt! Jag älskar mig själv när jag lyckas så där.

Jag hade jättesvårt att somna inatt. Det var som att jag tänkte på allt jag var tvungen att inhandla. Och då glömde jag ändå att köpa margarin och mjölk idag. När jag väl somnade drömde jag att jag vaknade upp på ett flygplan just när det landade. Jag visste bara inte vart jag hade flygit. Jag mindes inte. Efter att ha tagit en transferbuss in till staden så hade jag i alla fall listat ut att jag befann mig i Sydamerika. Jag antog att det var Argentina eftersom jag har haft det i åtanke, men det kunde lika gärna vara vilket land som helst. Jag började prata spanska i sömnen och insåg hur otroligt lite jag kommer ihåg. Ungefär så här lät det: "Donde esta el autobus para... por..... a... Chirijox? La segunda? Yo no se donde estoy."
Det kanske är ett tecken. Jag kanske MÅSTE åka i vår.

Feeest 2.

Härliga lördag.
Jag har svullat i fet och salt mat och socker idag. Det straffar sig. Straffet heter magknip och yttrar sig i form av ett knip i magtrakten.
Förutom detta med maten så besökte jag även Sagateatern för att höra min geniala väns text läsas upp av diverse lokala skådespelare. Texten var genial vilket yttrade sig i en ytterst välskriven text med genial karaktär.
Bandet som spelade på arrangemanget var däremot inget som föll mig i smaken. Jag vill inte komma här och såga folk som nån annan elak recencent, men jag kände mig bara irriterad och skämdes när de spelade. Känslan yttrade sig i en känsla av skam och irritation.
Dagen avslutades med dans på TC. Jag tycker att jag och min goda danspartner borde få gratis inträde till alla stans klubbar som dansgolvsuppvärmare. Först in, sist ut. Såna är vi. Det var kul som vanligt där. Kul så till vida att upplevelsen av kvällen, som så många gånger förr, yttrade sig i en känsla av kul karaktär.
Jag cyklade hem själv. Nu sitter jag och tänker på detta: Hur ska jag, imorgon, lösa det faktum att toapappret är slut?

Feeest!

Härliga fredagskväll.
Det började med att träffa Stenen och Kolbjörn över DN:s fredagskryss. Sedan fortsatte det med brodern och hans vänner över en lasagne. Därefter blev det det årliga pepparkaksbaket hos Teres. Jag gjorde bara en massa pepparkaksbilar. Modell Volkswagen Passat. Jag var som en fabrik. Bilar bara bilar.

I LOVE CARS

Sen iväg genom regnet till en psykologfest. Alla var psykologer utom jag och en handfull andra. Jag hade på mig en ny klänning och kände mig obekväm hela kvällen. En kille på festen började spela lägereldsgitarr. Sen fick jag gitarren. Han ba´: "Du vet inte vad du gör va?"
Det var inte direkt att jag rev av Stairway to heaven. Jag blev så sjukt provocerad och förödmjukade honom genom att gnugga hans huvud med mina knogar. Varför ska en del musikerkillar vara så där? Elititiska as. Jag är inte bra på nåt, men jag kan spela gitarr, jag kan sjunga, jag kan spela piano hjälpligt och dragspel sisådär. Flöjt behärskar jag och rytminstrument likaså. Sluta tro att ni är så jävla bra bara för att ni kan säga direkt i vilken tonart en låt går!
Hur som helst är jag sjukt mycket mer musikaliskt framgångsrik än den där snubben. Därför kan jag nog ändå sova gott inatt.
God natt.

Segerhåret

Idag hade jag besök hos mig. Jag skriver det som att det är värsta grejen, men det är för att det är värsta grejen för mig. Här är det aldrig någon annan än jag själv. I år har det varit folk här 5 gånger innan idag.

* Min bror och min brors vänner på midsommarafton
* Ett barn jag var barnvän till
* Nils och Olov dagen innan min födelsedag
* Vänner på min födelsedag
* Johanna på vår första date

Jag bjöd på fika. Sedan pratade vi högljutt, gjorde skuggfigurer i taket och masserade varandra. Jag berättade om hypnotisören Sailesh, Henrik om sitt brutala femtonmetersfall och tillsammans diskuterade vi våra erfarenheter av Tradolan och annan morfin.
En tävling utlystes. Vi krökte alla ett hårstrå från våra huvuden och gjorde ett styrkeprov med stråna sinsemellan. Johannas hår var starkast. Segerhåret. Inte konstigt. Det mäter ju 91 cm från rot till topp. Segerhårstrået placerade mellan två random uppslagna sidor i Den Heliga Skrift. Johanna slog senare upp sidan. Det visade sig att jag hade råkat placera hårstrået på just den sida där Johanna omnämns i Bibeln. Typ det ena av två ställen.

Listor

Jag har inte så mycket att skriva och då kanske man inte heller ska skriva, men samtidigt gör det ju ingen skillnad om jag skriver eller inte. Så jag skriver.
Idag har jag lyssnat på:

* Arcade Fire, Neon Bible för hundrade gången
* Jerry Williams
* Alicia Keys
* Levi Stubbs´ tears på repeat i en timme

Under tiden jag har lyssnat på musik har jag bakat:

* Tryfflar
* Smörkola
* Filmjölkslimpan
* Saffranskransar

Det här har jag druckit de senaste dagarna:

Fredag: Rött vin
Lördag: Rött vin
Söndag: Kaffe
Måndag: Whiskey
Tisdag: Folköl
Onsdag: Portvin

Det här är det bästa i mitt liv:

* Saffranskransar
* Att somna med julstjärnan tänd i fönstret
* Värktabletter
* Rut
* New friends 2007
* Tradera
* Björn Skifs

Detta är sämst:

* Värken
* Tradera
* Lättjan
* Idioter
* Demoner från förr

Katharsis

2007. Skammens år.
December är alltid en sorts årlig skärseld för mig, som jag måste genomgå för att komma ut ren och pånyttfödd till ett nytt år. Det är ett jäkla arbete att bli av med all skit, och sedan dröjer det ju aldrig särskilt länge innan smutsen börjar hopa sig på en igen. Så det bästa vore ju kanske att lägga ner det här med skulden och skammen? Är man redan skitig så känner man inte så stor skillnad om det kommer lite mera skit på en.

Jag - er alldeles egna Lars Tunbjörk

Vad är det för kul med att gå på universitetet? Va? Exakt så här kul som ovanstående tycker jag att det verkar. Sluta tycka att det är kul. Det är skittrist.
Nä. Skojade bara. Lyssna inte på mig. Jag är bara avundsjuk. För att ni gör det ni vill göra, för att ni är på väg mot ett mål. Jag vill läsa på universitetet men jag får inte. "Nej, du får inte läsa det här programmet som är det enda du vill gå och som du tycker verkar skitkul", säger de. De säger det såklart inte men det känns så, och det gör det hela så oförståeligt. Det gör mig omogen. Det gör mig så omogen att jag svarar tillbaka med "Jag bajsar på er!". Jag vet i ärlighetens namn inte vad jag kan säga mer än det. Jag bajsar på er? Tragiskt.

Nu är det jul igen. Nu kommer släkten, och med den kommer den årliga redogörelsen för vad man sysslar med och vad om hänt sedan förra julen. Och jag får panik av det. "Jo, jag jobbar ju i butik fortfarande....mmm...ja, jag har väl läst upp lite...jo visst, men jag kommer ju inte in så det är bara att traggla vidare....ja, nä det tog slut...Joo..nämensåatt....". Nä. Jag gör det inte i år. I år ljuger jag ihop något spektakulärt som får deras ögon och öron att bågna. Jag vägrar känna mig misslyckad på självaste julafton. Hörde ni det!?

Everybody has got to learn sometime

Många fantastiska ting händer i Skellefteå. Här är ett axplock:

1. Den fantastiska Anne Brusetröjan för 65:- på Myrorna.

2. Den fantastiska dokumentären om snickaren Sture Johansson och om hur hans kropp tas över av ett annat medvetande. Medvetandet kallar sig Ambres, är 3000 år gammal och vill förmedla viktig kunskap om livet, människan och döden. Det är helt galet! SE! Ambres

3. Eternal Sunshine of the spotless mind

4. Spelet Boggle

Eternal sunshine of the spotless mind

Hur kan man ha mage att säga att det är en av de bästa filmerna man vet när man själv håller på att radera folk ur ens liv? Jag fattar det ej.

Diabolus in Musica

Breven jag hittade ikväll när jag städade var de finaste jag fått. Åh min Gud så fina de var! Det måste ha varit skimmer och glockenspiel vart vi än gick.
Nu är det mest ett regn av aska och tritonus.

Cornetto

Det är inte bara jag som försöker slå mig fri från de bojor, i vilka jag suttit fjättrad under Sockrets tyranni. Sockret; han är en slavdrivare av värsta kalibern. Förföriskt lurar han en att tro att man är värd ditt och datt. När man så låtit sig förföras av hans smicker så tvärvänder han och ger en onda piskrapp.
I maj, när jag stod vid ruinens brant och tittade ner i svärtan under mina fötter, lyckades jag. Efter att ha lydit Sockret så gott som varje dag i 8 år, och trots att jag jobbar i en frestelsernas högborg, så lyckades jag för första gången ignorera Sockrets flörtande ögonfransar. Och det kändes som att om jag klarar mig utan honom i en dag så klarar jag mig utan honom en hel livstid.
En livstid blev det förstås inte. Nu är jag där igen. På dag 3. Och begäret är större än någonsin. Inatt drömde jag att det var eftermiddag och någon bjöd mig på en kaka. Jag tackade vänligt men bestämt nej och berättade stolt om mitt sockerförbud, då jag plötsligt mindes att jag:

1. hade ätit 3 stora glasstrutar till lunch. Jag tror det var Cornetto, fast det kan ha varit de här som fanns på 80-talet som hette Alexandra, med smak av ägglikör och kanderade bär.

2. till kaffet efter maten hade ätit 3 stora cookies från Sandys med vit choklad inuti.

Det blir nog ingen livstid denna gången heller, men kanske kan jag och Socker få en mer jämställd relation i fortsättningen. En relation där jag är godsherren och han är drängen.

Ön - mitt hem

Nu tänker jag, för första gången i bloggens historia, vara lite politisk istället för patetisk. Jag vet inte riktigt vad som hände, men jag kände väl att jag var tvungen att utnyttja yttrandefriheten och få sagt det jag tänker om den planerade exploateringen av Ön. (Ja, jag kallar det hellre exploatering än ett "ekologiskt hållbart byggande". Den negativa klangen, det är den jag vill åt.) Så jag satte mig och skrev ett långt brev till kommunalpolitikerna om de upplevelser jag haft på Ön, som säkerligen inte kommer att få upplevas igen om planerna sätts i verket. Jag tänker då särskilt på den gången då min vän Viktor var på besök. Jag klippte honom en nordisk frisyr, och sedan gav vi oss ut på stigarna för att få höra den mytomspunna skönsångaren - Näktergalen. Vi inte bara letade utan fann den även. Jag är verkligen ingen fågelexpert, inte ens kan jag klassa mig som hobbyornitolog; jag har inte den besatthet som krävs. Men ändå förstod jag att det jag fick möjlighet att bevittna, den där ljumma försommarkvällen år 2006, var unikt, för jag tror inte att näktergalen kommer att vilja sitta i ett bostadsområde på 3000 lägenheter och sjunga sin sång. Den behöver en kvist.

Ja, jag är bra

När jag cyklade hem i afton kände jag plötsligt starkt "Jag är en bra cyklist!". Jag är en bra cyklist. Jag har cykellyse både fram och bak. Jag stannar alltid vid övergångsställen och antingen så går jag över det eller så stannar jag upp och visar med hela handen "Varsågod kära bilist. Det är du som har företräde och inte jag. Jag står bara här i all min ödmjukhet och känner mig bättre än alla dårar till studenter som tror att de kan cykla hur som helst". Tant eller ej - jag är en bra cyklist.

Minneslucka = hjärnskada

Hjälp. Jag är rädd. För alzheimers och cancer och hjärnskada. För HIV, sterilitet och hjärnskada. För depression, panikångest och hjärnskada. Ätstörningar, hjärnskada och hjärnskada. Men alla mest är jag rädd för hjärnskada.

Lite självförakt har aldrig skadat.

Det här är pinsamt, och för att göra det ännu mer pinsamt tänker jag låta detta komma i offentlighetens ljus - Jag har minnesluckor från gårkvällen. Detta minns jag:

* Att jag drack ett glas vatten på TC.
* Att jag gick på toa på TC.
* Att jag dansade.
* Några bekanta ansikten.
* Att jag rökte en cigarett.
* Att jag skrek "Mackor! Mackor!" när jag cyklade förbi Vasaplan.
* Att jag åt en halv plåt varma mackor när vi kom hem.
* Att Jonathan skrek "Scrotum!"

Detta minns jag inte:

* Vad jag sa
* Exakt hur mycket och hur länge och hur jag dansade
* Vad folk svarade när jag frågade "Tänker du på mig ibland?"

Så, nu är skammen fastnaglad i mig och det är bara rätt åt mig.

Morgonstund har inte alls god smak i mun.

Min lediga dag. Persiennerna nerdragna. Jag - i sängen. Smulor på golvet. Disk i vasken. På bänken - en ett år gammal vinflaska uppdrucken till hälften + rysk vodka. Två avklädda barbies på köksbordet. Två udda vantar på tamburmajoren. Papper, papper papper. Smulor, smulor smulor. En ihoptorkad basilika i fönstret. I det här bor jag.

Pavlov

Jag hade peppat i nära två veckor på att få se "Magiska ryska klanger, Svarta Havets Don-Kosackkör" och idag var dagen D. Jag hade drömt mig bort till kyrkbänkar som svämmade över av ryska, vackra unga män med allvarliga blickar och spetsiga käkben. Jag tänkte "Det är då och det är där jag kommer träffa min framtida man." Klockan 13.46 får jag ett sms från Lovisienstadt med informationen "...de är åtta GUBBAR. Inga snygga unga ryssar...". Där sprack drömmen, men jag höll modet uppe och tänkte att de i alla fall var ryssar och att det var magiskt i sig. 18.35 möter jag Lovisinstadt på Åhléns där jag blir ytterligare uppdaterad. "De är inte ryssar. De är bulgarer."
Allt började kännas B.
Men jag betalade mina allra sista slantar för den här månaden i alla fall. Sedan klev de in med sina kosackstövlar och breda skärp i midjan, med ölmagar som stod rakt ut, med kopparärrig hud och sträva hakor. De tog ton och sedan minns jag bara hur underbara de var. Kanske inte alltid vad de sjöng, men personligheterna! Tenoren längst till vänster, som såg ut som en Per Åhlin-figur, sjöng alltid aningens surt, men tog revansch när han framförde en smäktande rysk visa. Basen, längst till höger, såg ut som ett gammalt gammalt träd med fötterna som rötter långt ner i marken, och fastän man knappt såg att det rörde sig bakom skägget, var hans munhåla en resonanslåda i stil med ett kyrkorum. Pavlov - förföraren, sjöng lika mycket med sina händer som med strupen och "Den Vita" älskade sig själv, sin egen röst och sina teatrala uttryck mer än något annat i världen.
Och vi älskade dem.
Nu ska jag läsa Bröderna Karamazov

hassan

Imorse utspelade sig detta telefonsamtal:

Min mobil: "Spider Pig, Spider Pig, does whatever a spider pig does. Can he swing from a net? No he can´t. He´s a pig."

Jag: "Hej det är Anna."
Okänt nummer: "Höhöhöhö, HALLÅÅÅÅ!!!!!"
Jag: "Hallå, vem är det?"
Okänt nummer: "Det är din morsa!!! Höhöhöhöhö."
Jag: "Mhmmm, men vi får pratas vidare nån gång då jag inte är på jobbet, mamma."

Klick

Jag har inte varit med om en busringning på säkert 10 år, så det var mest bara kul, men jag undrar såklart var de hittat mitt telefonnummer. Kanske på något hemskt klotter på en toalettvägg. Vore inte det sorgligt så säg?

Äcklet

Jag förstår inte varför det blev så här.
Jag har växt upp i en trygg familj med sunda värderingar. Jag har fått uppmuntran hela livet. Mina föräldrar har varit lagom beskyddande, men heller inte rädda för att släppa taget om mig. Jag har fått göra misstag utan att bli tillrättavisad. Jag har gått på bra skolor och haft turen att träffa fina vänner. Ändå. Det började redan i 7:an att jag kände av höstdepp. Sen gick det jättesnett och någonstans i Sörböleskolans korridorer försvann mitt självförtroende. Det kan ha varit på väg från kemin till hemkunskapen då den tuffa halvfinnen sa "Snygga skor", i ironisk ton, varpå hans kompisar började skratta med grabbiga målbrottsröster. Det kan ha varit då mina tjejkompisar planerade en resa utan mig, mitt framför ögonen på mig. Eller då jag fick veta att jag inte kom in på fotbollsgymnasiet efter att ha presterat mitt yttersta på grusplanen mot stora Morön-, och Sunnanåkillar. Jag vet inte, men det är hög tid att jag får tillbaka det. För det här liknar ju ingenting.

Marginalernas mästare

Tacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktack.
Godkänt på kemitentan var 28 poäng (av 56 möjliga). Jag hade 29,5 poäng. Jag är verkligen en idiot när det kommer till kemi, så detta känns som en seger av oerhörda mått.

Ibland blir jag en vidrig liten tant. Idag var en sådan dag, då jag istället för att slänga reklamen, tog in den och lusläste den. DUKA, Guldfynd, ICA Maxi, Beijers, Electrolux Home, Hälsokraft, you name it. Jag läste allt! Jag har även återupptagit korsordsintresset och gödslat min växande matlagningsiver. Klubba är soooo vecka 45. Brodera och baka är det nya heta!

Jordärtskockarna

På menyn igår:

Förrätt: Krämig jordärtskockssoppa med timjan. Till det ett lätt Masi-vin.

Huvudrätt: Rödbetsrisotto med kantarellfräs. Till det ett tyngre Amerikanskt Chardonnay.

Efterrätt: Päronpaj med honung och mandeltäcke

Sedan gymnasiefest med Martina och Erik. Det var kul. Tack för Xidern och körsbärstomaterna.

Livskris

Jag har börjat få åldersångest. Hjälp. Det känns som att allt är för sent. Jag vill inte vara den som ens släktingar beklagar sig över. Jag är den enda av alla mormors och farmors barnbarn över 20 som inte har sitt på det torra. Ingen utbildning. Ingen karl. Inga intressen. Ingen begåvning. Ingen plan.
Jag umgås med för lyckade människor. Nu känner jag mig bara sämst.

Joder!

Jag var nog ganska sur på jobbet idag, och det märktes nog. Smällde extra hårt i locken och suckade högljutt så att de andra skulle höra. Fast det gjorde de inte. Förlåt alla kunder. Det är bara jag som, bakom min lugna yta, har ett sånt otroligt medelhavstemperament. Det är risigt att gå omkring och vara sur. Man blir en dålig männisa av det. Ful blir man nog också. Jag kommer ofta på mig själv att jag tänker typ "men gå på rätt sida vägen, idiotkäring!" när jag susar med min cykel längs Umeås gator. Som om de ville jävlas med mig? Usch, vad hemsk jag är.
Jag har ett dilemma. Jag har ett simort och vill börja simma. Min rygg skulle nog må jättebra av att simma. MEN, jag vill inte simma i min kropp förrän den är mer deffad. Men hur ska den bli mer deffad om jag inte börjar träna? Nä, just det. Moment 22. Nu fick jag medelhavstemperament igen. Det syns inte på internet, men det känns i varenda sena och muskel i kroppen.

Skatbo

Det ser ut som en krigszon hemma hos mig. Jag hatar det. Jag borde:

1) Diska
2) Dammsuga
3) Skura
4) Plocka undan smågrejer
5) Sortera tvätt
6) Sätta upp min stringhylla
7) Sätta upp affischer och tavlor
8) Sy nya gardiner

Men istället ligger jag här och tittar på skiten. Jag får skylla mig själv. Åh så berikande inlägg. Höjde min och eran livskvalitet med hundra procent säkert. Nä.
Okej, ni får lite kul istället. En kul historia från idag. Det går såklart inte att återberätta men jag satt och fikade på Scmäck när det kom in en äldre kvinna som, helt målmedvetet, gick mot shopen. Det var bara det att det var en stor glasvägg där. "DOOOOIIIINNGGGG" lät det när hennes näsa och huvud och resten av kroppen gick in i väggen. Så dråpligt.
Det var kul, jag lovar.

Klaffel

Nu bakar jag mitt filmjölksbröd igen. "Vad ska jag äta till middag?" tänker jag. Det blir nog rester. Jag tröstshoppade idag. En mandelkvarn. Och knäckformar. Jag ska baka i vinter. Baka bort ångesten. Ge bort allt jag bakat. Göra folk glada. Inte äta själv. Jag ska baka det mesta ur senaste numret av Elle Mat & Vin. Det fanns sjukt mycket gott där. Och jag ska börja göra en önskelista till julen. Än så länge ser den ut så här:

* En ittala-skål
* Fint glas och porslin från förr i världen
* Fin sprit
* Flowerbomb
* En skivspelare

Mamma har alltid berättat att jag hade såna perfekta värden när jag föddes. Att jag var en 10:a på allt. Färg och form och allt det där de kollar när man är född. Igår fick jag veta att jag hade blåsljud på hjärtat när jag var liten. Att jag var hjärtsjuk. Det växte ihop såklart, men ändå. Inte konstigt att jag har ett känsligt hjärta.

Klubbliv

Jag är hemma efter klubben. Det var en märklig kväll. Inget speciellt egentligen. Jag gjorde väl bort mig, som vanligt, på dansgolvet. Folk hånglade härsan och tvärsan. Jag tappade bort mina goth-vantar och Viktor fann dem åter till mig. Vilken lycka det är att förlora något för en kort stund, för att sedan återfinna det. Tänk om det kunde kännas så med livet i allmänhet också. Just nu känns allt bara förlorat. Med undantag av Rut förstås.

Rut

Rut hade ett huvud format som en strut. Rut var ett cone head. Rut hade skrynkliga händer och pyttesmå naglar. Rut vägde 3040 g. Rut hade en näsa som en knapp. Rut nös tre gånger på raken. Rut ville ha händerna i munnen. Rut var jättesöt. Rut var lite gul. Rut!

Välkommen till världen lilla Rut!

Calskrove can wait.

Men självklart så ska värkarna börja idag. Jaha. Här har man packat väskan med dator och böcker och lämnat cykeln hemma och allt. Det är då typiskt....

Näääää! Det är ju helt fantastiskt! Hurra hurra hurra! Kemitentan får gå hur mycket åt skogen den vill! Nu är det barnet som är det viktigaste i mitt liv! Calskrove-land får vänta!

Ur Hjortronlandet

Om man räknar bort studiebidraget kan de här kemistudierna vara det mest ovärda jag gjort i hela mitt liv. Jag vill gärna att saker jag pluggar, läser eller gör i min vardag ska betyda något för mig och kanske även för andra, eller åtminstone att de ska gå att tillämpa i mitt liv och min vardag. Kemi? Vem bryr sig? Jag har inga planer på att tillverka en bomb och livet är livet oavsett hur atomer och elektroner reagerar med varandra.
Jag har stått och våndats inför hur jag ska göra till helgen. Det bästa vore att åka till Skellefteå och hårdplugga inför måndagens tenta, för att över huvud taget ha en chans att klara det. Stannar jag här är risken stor att jag fladdrar iväg i tankar och kanske till och med på någon fest. Mitt brorsbarn har ännu inte gett några tecken på att vilja se dagens ljus, men kan ju i princip bestämma sig för att komma när som helst. Jag ringde och rådfrågade både mor och bror idag, och när jag så talade, rann orden ur mig, välbekanta och västerbottensklingande. Tack David Sandström och tack Sara Lidman för att ni tog detta svåra beslut åt mig:

"Om det inte händer något innan imorgon så kommer jag"

Till Skellefteå alltså.

En helt vanlig dag.

-Hej hej...Läget? Bra... Jo med mig är det bra.. Va? Frågade du vad jag har lagat till middag på sistone? Äsch, inget särskilt. På måndagen gjorde jag bara en kantarell-, och sparrisrisotto med saffranskryddade quornfiléer, igår blev det potatismos gjord på blå congo och honungsmarinerade soyafiléer, idag blev det bara en lätt linssoppa med fetaostcreme samt en öppen bondomelett. Bara det gamla vanliga. Skuggmat.

Jag hatar Myspace, allt jag får där är såna här mail!

"hello...how are you doing and how is things doing with, how is weekend going with you?i want to be friend with you. u are very good looking woman and i can see that you will be friendly someone that i want to be friend with you. how is your family and friends doing? my name is yankuba. I think you and I should be friends, cause you seem pretty fun, and maybe even cute! (it's so hard to tell in this digital world :) how is weather doing? i will love to hear from you soon. xx xx x"

och...

" Hi Physalis ,how are you ?
I'm really happy to write to you , and I hope to be your friend .
my name is Ahmad .
you have a beautiful pictures .. and you So cute sweety .
I think you like the traveling .. if you like it do you visit Egypt before ?
waiting for your answer .
thanks .."

I am the arm

Vad är det som händer när en själsfrände helt plötsligt inte är ens själsfrände längre? Jag hade en sån vän för nåt år sedan, vars hjärna i princip var ihopkopplad med min. Vi fyllde i varandras meningar och skrattade åt samma saker. Allt var lätt och aldrig svårt och det är så vänskaper ska vara. Nu när vi träffas vet vi knappt vad vi ska säga. Blahablaha låter det mest. Blahablaha? Vad hände?

Fire, walk with me

Så här äcklig blev min brännskada till slut.
Jag har inte mycket mer att säga idag så det får bli en lista.

LJUS:

* Det annalkande barnet till vilket jag kommer att bli faster

* Min nya morgonrock i herrmodell, med extra långa ärmar, som jag köpte idag. (Dammodellerna fanns löjligt nog bara i rosa och rött. Jag ville prompt ha en blå.)

* Svarta Havets Don Kosack-kör

MÖRKER:

* Mörkret

* Halkan

* Kylan

* Kemitentan

Jag hjärta helg

Den här helgen har varit lång och innehållsrik. Från joggingrunda på fredag morgon till kortlaminering på folkets hus till persisk middag till dans och two fucking wonderful white horses på pop up till att hålla på att brinna upp när min klänning fattade eld till att få äckliga brännblåsor till att sova och vakna upp till jobb och sedan 50-årsfest. Från 50-årsfesten vidare till 3 timmars dans på plaza plus 3 timmar dans på efterfest till att cykla hem och sova och vakna och gå och fika och få ett jobbigt möte och käka på aveny och hyra film och se film.
Klart man inte har tid att plugga då.

Inlägg 100

Grattis till mig. 100 inlägg är inte så dumt. Det har jag nu firat med att äta plättar till frukost. Jag har börjat bli riktigt bra på att göra perfekta plättar. Det var någon som sa att alla människor har i genomsnitt 6 talanger att utveckla. Nu när jag ändå fyller hundra tänkte jag boosta upp mitt självförtroende med att presentera mina talanger:

1. Jag har en bra känsla för att freestyla fram god mat utan att gå efter recept, samt att veta hur länge allt ska koka/steka/vara inne i ugnen utan att använda äggklocka. Nyttoområdet är dock ganska snävt och håller sig inom köket.

2. Jag är bra på att klubba. Jag rulear på dansgolvet. Nyttoområde: Maximalt utnyttjande av lördagkvällar.

3. Jag är bra på att muntligen återge ganska tråkiga vardagshändelser och få det att låta spännande och kul. Den här talangen visste jag inte om själv men fick veta igår och nej, jag sa inte "Neeeeeeej", utan tackade och bockade istället. Nyttoområde: Stort!

4. Jag är bra på att imitera röster och en del dialekter. Mina bästa: Ludmila Enquist, Carola, Oliver Von Hoffsten, Job Andersson, pitemål. Nyttoområde: Humor

5. Jag är bra på att sjunga. Inte i närheten så duktig som typ hälften av alla jag känner, men jag skulle nog kunna utvecklas tror jag. Nyttoområde: Personligt välbefinnande

6. Nummer sex är min dolda talang. Den som jag varken vet att jag har eller ens anar. Det känns tryggt. Jag hoppas att jag upptäcker den om 20 år och att mitt liv då kommer att vända till det bättre. Det kommer att bli fantastiskt.

Efter att ha skrivit 99 inlägg om mina tillkortakommanden så tycker jag att det var dags med lite självuppskattning. Alla borde bli bättre på lite självförtroendeboost. Fast inte så mycket så att man tycker att man är underbar förstås.

Something isn´t always better than nothing at all

Vilken resa utefter minnenas allé jag gjort ikväll. Jag städade ur en garderob och hittade ett förråd med en massa gamla anteckningsblock från en svunnen tid då jag skrev dagbok lite hur som helst. Här finns mycket sångtexter med dålig engelska, snabbt nedskrivna "snilleblixtar" och halvdann poesi, utkast till brev som kanske aldrig blev ivägskickade och galet sorgliga dagboksinlägg. Det sorgligaste var att de lika gärna kunde ha varit skrivna för någon månad sedan. Same shit. Men mest pinsamma och roliga texter som till exempel: "Lack skymmer den utsikt du aldrig drömt om", ur dikten "Hora".

Flipp eller flopp?

Jag har köpt en möbel som jag preliminärmöblerat bara för att få en aning av hur den kommer att se ut i rummet. Nu är min fråga till folket: Är den förskräckligt ful, helt okej eller till och med jättesnygg? Jag gillar verkligen de retrofuturistiska bruna skjutluckorna. I övrigt är den ju ganska tråkig men funktionell. Eller? Vad tycker ni? Ska jag behålla eller sälja vidare? Flipp eller flopp? Ni har bokhyllans öde i era händer!

Störst, starkast och vackrast

"Gratis på namsdagen Pappa. Du er störst, starkast och vakrast". I min 5-åriga hjärna var det så det låg till - sinnesbilden av min far. Idag, vid vuxen ålder, kan jag konstatera att han DEFINITIVT INTE är störst. Han är längre än mig men så mycket mer än 180 cm är han inte. Starkast? Nja, nog kan han lyfta många lass ved och ta ner sina tunga filosofiska verk ur bokhyllan, men samma råstyrka som Rolf, byns bonde, som bär ett träd i varsin arm, eller killarna på USM:s övervåning, det besitter han inte. Och vakrast är han kanske inte heller. Men jag gillar tanken på att det var så jag tänkte om pappa.
Idag hälsar han på mig och det ska bli fantastiskt trevligt att låta honom sova över, att få vara den som bjuder på nybakt bröd och den som tar hand om disken. Han är fantastisk att prata med om svåra och jobbiga saker. Det är väldigt sällan jag gör det, men jag tror jag ska ta tillfället i akt ikväll. Det kan bli succé på det själsliga planet. SUCCÉ!

Morgonstund

Imorse klev jag upp tidigt och joggade. Jag kunde knappt bära min kropp och efter 3 km så började revbenen haka fast i lungmuskulaturen. Man kan knappt andas då.
Sedan åt jag en tallrik fil, två mackor med surkål på, drack en kopp kaffe och lyssnade på P1. Det var längesedan jag kände mig så här vuxen.

Jag har funderat på vad jag kommer att skryta om för mina framtida barn, för att framstå som en cool morsa. Förut tänkte jag nog att jag skulle nämna alla band hit och dit. Nu tänker jag mer att jag ska berätta om min groddlåda och om mitt besök på Studio 1.

Dagens klagovisa (tonsätt gärna själv)

Min rygg är verkligen i uselt skick nu för tiden. Men jobbar man 70% och pluggar 50% så finns det inte så mycket tid över till träning. Inte så mycket pengar heller. Och nu är den för dålig för att ens orka sig ut och springa på Ön så jag är fast i ett sorgligt moment 22 utan lycklig utgång. Jag vill bara slippa vara upptagen med sådant som förstör min kropp och istället rehabiliteras i ett år. Få betalt för att gå på gym. Det här funkar inte.

Grattis på födelsedagen

Jag saknar att prata med dig. Jag saknar att prata om dig. Du skulle ha fyllt år idag. Om allt var som förut skulle vi ha bakat en tågtårta till dig. Ballerinakex som hjul, engelsk konfekt som fönster. Du skulle kanske ha på dig fågelbroschen av trä som du fick av oss förra året. Kjåkan. Det är du.
Det har hänt en del sen förra året.
Vila nu, älskade du.

Nu börjar jag om.

Visst får man börja om? I vilket fall som helst så börjar jag om nu.
Jag hade missat det där med höstdagjämningen och klev upp en timme för tidigt och när jag insåg min fadäs så var det för sent och jag kunde inte somna om, vilket har resulterat i en seghet utan dess like.
Anledningen till att jag gick upp över huvud taget imorse var att jag skulle besöka katolska kyrkan. Jag är aldrig i kyrkan, bortsett från begravningar, bröllop och någon gång kring jul. Jag ville känna att det finns något som är fast och sällan ändrar på sig. Den katolska liturgin är sån. Förra helgen när jag var ute och dansade så stod det en kille och glodde på mig hela kvällen. Jag hade på mig mina nya örhängen som är som två stora guldkors. Efter någon timme kom han fram och frågade:

Han: - Du..är du religiös?
Jag: - Eh...vad? Ja, jag har väl min tro.
Han: - Bra, men du får inte ha nån annan!

Sen gick han och jag kände mig anklagad och påhoppad. Varför ska en okänd människa bry sig om den saken över hvud taget? Blev han provocerad? Och i så fall av vad? Vad är folks problem egentligen? Imploderar deras hjärnor av att se kombinationen kristen + alkohol eller kristen + kort kjol eller kristen + sitta och svära som en borstbindare? Spelar det nån roll om jag är det eller inte?

y = kx + m

Jag kvantitetsskriver verkligen nuförtiden. Bara matar på med mest en massa goja. Skitsamma.
Jag hade tänkt gå upp tidigt och springa imorse men det blev inte av som vanligt. Jag hatar att springa. Känner mig aldrig så fysiskt handikappad som då. Min kropp kan verkligen inte bära mig. Jag tror jag går snabbare än vad jag kan springa. I alla fall så fick jag dåligt samvete och kände mig dålig över att jag inte sprang och så satte den onda cirkeln igång igen. Det är ett jävla ekorrhjul att vara slav under.
Men kvällen var fin med Emma, Elsa och Martina; mina blonda tjejkompisar. Emma och Elsa lagade god lasagne, sedan satt vi och vårdade våra naglar. Mina blev inte så fina för jag vet inte hur man gör.
Idag: 16 av 20 rätt på DTK-delen. Det tar sig med högskoleprovsplugget, men jag behöver fortfarande hjälp med att utläsa lite diagram, föstå det här med index och hur man ställer upp enkla x-, och y-formler.

Mor lilla mor

Jag älskar mamma.
Hon ser till att jag alltid har hemlagad lingonsylt och hjortronsylt i kylen. Hon smyger ner en hundring i fickan varje gång jag är och hälsar på. Hon orkar lyssna på mitt jobbiga gnäll om livet fastän hon inte orkar. Hon är nästan alltid glad fastän hon har dåliga knän och leder. Hon vet alltid vad jag behöver när allt känns tungt, och det är oftast något så enkelt som en dusch eller en kopp te och en macka.

Youz a mama boy and I´m a son of a hustla

Älsk Wikipedia. Fråga mig inte varför jag sökte på Lil´Bow wow, men det gjorde jag och här är ett härligt utdrag i informationen kring lillkillen, som nu vuxit sig stor och skippat prefixet framför bow wow:

"Bow wow inledde beef mellan han och den andra unga talangen Lil' romeo son till legenden Master P. Det började med att Bow wow kom med sin hitsingel "Fresh azimiz" som var med i albumet Wanted där han sjung "eighteen nigga makin' more than your dad see." Master P ansåg den låten som en diss mot hans son och sig själv bow wow neckade dock. Senare kom lil' romeo med en diss låt kallad "U can't shine like me" där han sa "Youz a mamma boy and i'm a son of a hustla" villket märktes att det var direkt riktad mot Bow Wow eftersom han bor med sin mamma."

pH4

Jag skulle vilja vara en annan version av mig själv just nu. pH 4 kanske? Min version börjar bli sliten och få trötta rynkor runt ögonen. Jag köpte en mosbricka igår. Det skulle aldrig pH 4 göra. Hon skulle antagligen ha mer pengar och köpa sig något gott från Taj Mahal, eller så skulle hon åka hem och laga en kantarellrisotto (kanske med Vassilij från förra inlägget). Mosbricka är ju vidrigt. pH 4 skulle vara snart färdigutbildad logoped, träna på IKSU och planera en resa till Karibien i vinter. Jag läser gymnasiekemi och fattar nassing, och har varken råd med gymkort eller att resa.

Vassilij är

Om man googlar på "Vassilij är" får man upp de här tre träffarna:

* "Vassilij är byn Nalimsks främsta hästexpert."
*"Vassilij är klädd i en mössa av järvpäls, en renskinnsjacka, tjocka pälsbyxor gjorda av lajka eller husky och hans boots är preparerade av hans mormor..."
*"Vassilij är också död. Han dog dock av mer "naturliga" orsaker i Kazan, någon gång under 60-talet."

För mig är Vassilij varken död, hästexpert eller djurmördare utan ett av de vackraste namnen jag vet. Gifter jag mig inte med en Vassilij så ska jag döpa mitt framtida barn till det. Och får jag aldrig barn så kanske jag kan skaffa en hund som får heta det. Blir det ingen hund så kanske en guldfisk, ett mjukisdjur, en plastblomma.

Deppa

Jag får bara veta att jag är lik fula människor, som Anita Hegeland och Kristina Lugn. Kristina - utnämnd till Sveriges 1.) Fulaste, 2.) Tråkigaste, och 3.) Sämst klädda kvinna. Igår träffade jag Viktor på Feel My Heartbeat. Han sa att jag var lik Elaine i Seinfeld. Ännu en till samlingen, med andra ord. Jag önskar jag kunde få vara lik Audrey Hepburn, France Gall, Anna Karina eller i alla fall någon som varken är ett barn, en gammal kvinna eller en påhittad figur.

Allt som finns är det som känns

Jag har haft slut toapapper i fyra dagar nu. Har skrivit minneslappar åt mig själv som jag glömt att läsa och så har man kommit hem och tvingats torka sig med servetter istället. De enda jag hade var knallturkosblå. Det känns bisarrt, fastän det är helt vanligt papper, bara en annan färg. Jag blir lite sorgsen när jag tänker på mig själv just nu. Hur stökigt jag har det, hur mycket disk som ligger och luktar, hur kakfatet fortfarande står kvar på bordet från mitt kalas för snart tre veckor sedan. Som om jag vill ha kvar känslan av att jag haft gäster här. Jag är så tragisk.

Jävla svin.

Varför tog jag mig inte i kragen och piggnade till i onsdags? Jag ville så gärna se Two White Horses igen! Jag ville träffa min älskade gammcepesvägerska och jag ville stå öga mot öga med döden. Men inget av det blev det. Och alla hade det så sjukt trevligt. Fotbollen var kanske lika bra att missa. Så mycket vill jag inte träffa döden. Men ändå. Nu känner jag mig bara ledsen.

Varför beter du dig som ett jävla svin?

Minaret

När jag cyklade in till stan idag så stod en motorykelsnubbe på gatan. Skinnpaj, mustasch och allt. Och en sån här pytteliten chopper. I alla fall, hans mobiltelefon ringde och mobilsignaler är kanske inget man tänker på i vanliga fall, men nu hajade jag till eftersom det var ljudet av en minaret. Otippat, med tanke på mannens utseende, tänkte jag. Fördomsfullt? Kanske. Men fördomar finns av en anledning, för när jag cyklat förbi någon meter så hör jag fortsättningen på mobilsignalen - två explosioner och minareten tystnar. Hur sjuk i huvet får man bli?

061014

För några dagar sedan var det ett år sedan jag krockade. Det var en sån vacker dag. Jag hade ätit en sådan god frukost ute på Udden. Två glas apelsinjuice och två koppar kaffe. Det kommer jag ihåg, för när det sedan bar av med ambulansen till akuten så började jag bli kissnödig. När jag låg på undersökningsbritsen och de klippte upp mina kläder började det verkligen att tränga på, och när de slutligen gjorde skiktröntgen på mig var jag så sprängfylld att det till och med syntes på röntgenbilderna.
"Du har klarat ryggen, men du ser jävligt pissnödig ut", sa sjuksyrran och sen fick jag äntligen gå på toa.

Nåja, det där med att klara ryggen är ju en definitionsfråga. Jag blev inte invalid, men att ha ständig smärta orsakad av en kotförskjutning kallar jag inte att klara sig. Jag undrar om det någonsin kommer att bli bra.

Stockholm i min stjärt

Stockholm alltså. Nej. Jag kan nog inte tänka mig att bo där. Jag skulle dö av en blodpropp i hjärnan till följd av stress. Jag var ändå där i 4 dar men uträttade inte ett skit.
Det här hade jag planerat att göra:

*Äta på Hermans
*Gå på fotoutställning
*Hitta en vinterjacka
*Träffa Stinky
*Hitta en väska
*Träffa John

Av ovanstående lyckades jag bara med att träffa John. Sedan hann jag med en del oplanerat också, som tex:

*Köpa en sjuk klubbtröja som jag aldrig kommer våga använda
*Gå på Spybar
*Besöka en miljonär med en jacuzzi mitt på golvet
*Äta en sunkpizza.
*Gå på en utställning om svenska djur.
*Spilla ut en liter cola över killen bakom mig på Y-bussen.

Stockholm dag 1

Nu är jag i Stockholm. Det här har jag sett:

*En 40-årig man i en strutformad fleecmössa prata i telefon om en vara han ville ha 5000 för
*En japan i fiskarhatt men i övrigt propra kläder
*Två damer som samtalade och påpekade att folk som döpte sina barn till Anna och Maria måste vara fantasilösa (Ey, muckade de med mig eller?)
*Två fantastiska mustascher. En libanesisk, vit och kraftig, en smal och spikrak, troligen sprayad.

Ja, int ä man då i Ume. He märks.

Olov & Jag

Imorgon är en sån fullproppad dag att det inte får plats en endaste grej till. Sjukgymnast klockan nio, jobb mellan tio och kvart över sex, direkt till schmäck och spelning med olov & jag, och sen springa till tåget och dundra fram längs norrlandskusten till stockholm. Men det vore kul om ni kom till Schmäck för att stödja svenskspråkig musik som inte är Ken Ring eller Lilleman.

Det är så kul att träffas i replokal med gamla Sherlocks Case och minnas Magnus dåliga texter.
Imorgon är texterna desto bättre. Jag ska mest sjunga "Oooooooh" och "Aaaaaaaaah", men emellanåt så blir det nåt i stil med "Vandra gatan fram".

På önskelistan till julafton.

Det kanske är svårt att tro det när jag säger att jag är en sjukt seriös tjej, men det är jag verkligen. Det är sällan jag vill saker till 100 % men när jag väl vill det så är det bara ALL IN.

Hjälp.

Inget nytt. Jag har bara ätit frukt och druckit te, kaffe, vatten och grönsaksjuice idag. Inget händer. Mikrolax var ju sjukt mesigt. Jag kanske bara är skengravid för Teres skull?
Vad hungrig man blir av att inte äta mat.
Nä, nu måste jag ge mig. Ett till blogginlägg om bajs och jag spyr! Kanske fekaliska kräkningar.

Bajsdygnet del 3

Det har nu gått snart 9 timmar sen jag tog tabletten, men inget har hänt/händer. Funderar på att ta en till, men jag jobbar idag så det kan vara en jobbig risktagning. WWJD?

Uppdatering bajsdygnet

Många långa timmar senare: Telefonkedjan har gått runt halva jordklotet för att hjälpa mig. Tipsen har strömmat in. Och jag har provat ALLT. Linfrön i vatten, sprit, 2 snusar, 6 halstabletter, 12 tuggummin, dans, magmassage. Resultatet: Inget. Jag fick till och med diverse laxermedel av en vän. Det ena var lite otäckt och jag ville nog lite för mycket, vilket gjorde att det tappade sin effekt totalt. Tabletten däremot, den kommer att ge sin verkan om 6 timmar. Jag hoppas att nästa blogginlägg får titeln "Touchdown!".

Bajsdygnet

Jag är på kalas. Teres fyller 25 och bjuder på massor med gott fika. Men jag får/kan inte äta mer socker. Jag har inte bajsat på 4 dagar nu. Teres snackar om tvillingar. Min mage vittnar om åttlingar. Åtta stora bajskorvar. Minst. Jag är så sjukt uppsvälld och spänd i magen att det inte är roligt längre. Jag har gjort allt. Druckit fyra koppar kaffe, ätit linfrön utrört i vatten, plommon, rökt cigarett, suttit i bajsställningen, men inget händer. N-A-S-S-I-N-G. Det har startats telefonkedjor runt om i landet för att hjälpa mig. Jag kom nyss ut från toa. Det kom en liten hård, men den gjorde ingen skillnad på det stora hela. Mitt nästa drag är att dansa ut det och hitta en snus. I nödfall ska jag ta riktig medicin.
Hej då bloggen.

Nu är jag förälskad i folk som inte finns på riktigt igen

Michael Scofield är jättesnygg. Jag kommer inte ifrån det. Det är den största anledningen till varför jag gillar att titta på Prison Break. Och för att Oskar är lik Linc.
Jag blir alltid kär i någon karaktär i alla serier jag tittar på. I West Wing är det Josh Lyman som ligger mig varmast om hjärtat. I Bevvan är det Brandon.
En natt drömde jag att jag var ihop med Agent Kellerman. Han var jättesnäll och hade på sig en ljuslila pullover. Vi åkte till en sjö där vi fiskade och grillade. Det var som på 50-talet.

HONDURAN

Nu höll jag på att skriva nåt tråkigt om hur ont jag har i ryggen och hur jobbigt det är. Varför gör jag det? Det är väl ingen som mår bra av att höra det. Nä, varför kan jag bara inte hitta roliga saker att skriva om? Som att jag rullade i scrabble idag på ordet HONDURAN, att jag fick ett presentkort på Burmans, att jag repade med typ gamla Sherlock´s Case, eller att jag blev bjuden på en macka som jag själv hade bakat.

Tack alla som gjorde mig glada idag. Jag hjärta er.

Min lägenhet är bara ett enda rum. Det upptas till största delen av en säng. I den tillbringar jag större delen av dygnet. Jag sover, äter, bloggar och pluggar i den. Från den ser jag hela min lägenhet. Inatt ser lägenheten annorlunda ut. I fönstret står två blomkrukor med blommor i. På köksbänken en bag in box med vitt vin från Sydafrika. På fläkten en bild av en ung Tom Cruise. På kylskåpet sitter det en teckning gjord av en av mina bästa vänner och ett barn. På nattduksbordet står ett nagellack från Chanel med nyansen Rouge Noir. I sängen ligger spelet Carcassonne av eller med Klaus-Jurgen Wrede.
Det här tänker jag på nu innan jag ska somna:

*Hur tacksam jag är för mina fina vänner. Jag tar nästan till lipen.
*Jag undrar om spelet är gjort av Klaus-Jurgen Wrede eller om spelet heter det, samt om han är släkt med Melinda Wrede.

mapei

JAA! det här är grymmaste bruden ever! Och hon kommer till umeå om typ två veckor! Ta på er era coolaste kläder och gå och se henne med mig!

25

Jag har inget att skriva om så det får bli så här:
Idag har jag handlat bröd och vin och socker. Sen har jag bakat en rulltårta. Vegan är den. Nu lyssnar jag på Beirut och väntar på att kakan ska svalna. Beirut är bra. Sångaren är jätteung och jättegullig och har den ljuvaste stämman och det är nog sjukt många som är kär i honom. Även jag har en liten tonårscrush i honom. Han är onåbar. Jag fick två brev idag. Det ena var från farmor. Hon skriver alltid ens titlar på breven. På mina brev står det "Stud.", på pappas "fil kand." osv. Jag tycker att det är fint. Var tog alla titlar vägen? Det andra brevet var det finaste. Det var en teckning; ett samarbete mellan ett dagisbarn och en konstnär. Den var fantastisk. Den åker upp på kylskåpet idag.
För att inte ha nånting att prata om blev det ganska många ord ändå.

Guds Välsignelse

Idag var min familj på besök för att fira min födelsedag. Vi drack kaffe och åt tårta och bowlade. Jag loosade första omgången. Jag tror att Den Glade vann. Eller Nurse Hand. Andra omgången hann vi bara köra halva matchen för att tiden tog slut och då kom jag tvåa, så jag är ganska nöjd.
I present fick jag detta:

* En inbjudan till helpension plus biobesök hos bror och svägerska i Stockholm
* Norrländsk Akvavit (OBS! Boken, inte drycken)
* Filippa K-muggar
* Ett kort med texten "Never too busy to be beautiful"
* Guds Välsignelse (genom mormor)

Nu ska jag baka bullar.

Elefantspargrisarna och Obbola

Jag är så jävla irriterad på min droppande kran. Nästan så irriterad att jag skulle kunna bli galen som Nadine i Twin Peaks över de där satans gradinerna. Nästan så att jag också skulle kunna bli besatt av nån galen idé på nån uppfinning som fick det att sluta utan att jag behövde resa mig från sängen och skruva åt kranen.
Vi hade Twin Peaks-fika idag. Ett helt vanligt alltså, med cherrypie och damn good coffee. Det var gött. Carl satt i Annas soffa och fick syn på en sån här elefantsparbössa som man hade när man var liten. Jag tror att det var Sparbanken (alltså innan det hette både Swedbank och Föreningssparbanken) som hade de där. Ja, hur som helst så frågar Carl plötsligt:

Carl:-Men, hur ska du göra för att få ut dina pengar sen?
Anna:-Med nyckeln förstås.
Carl:-HAR du nyckeln?
Anna:-Ja, den sitter där under.
Carl:-Meh, det är ju banken som förvarar de där nycklarna.

Carl är 24 år. Han borde vid det här laget förstå att det inte är ett kassaskåp som förvarar hemliga dokument åt försvaret vi talar om, utan en liten plastelefant som rymmer typ 150 spänn max. Tillika borde han ju ha insett orimligheten att göra ett bankärende och be att få hämta ut sin nyckel. En liten sketen plastnyckel. Att banken skulle förvara alla dessa elefantsparbössenycklar i ett rum bakom en tung dörr med hemlig kod till. Men det här var sanningen om elefantsparbössorna för Carl när han var 5 år gammal, och har man inte tänkt på det sedan dess, så hinner ju inte verkligheten ändras heller. Fantastiskt.
Jag själv trodde att Obbola låg i Afrika, fram till att jag var 18. Ni hör ju hur det låter. Obbola obbola. Hakuna Matata. Hanemone Hanemuna Obbola Obbola Manguane.

Barnen

Hört på stan idag: Mamma och dotter (5-7 år) går på stan och kollar kläder på H&M:s damavdelning.

Dottern: "Mamma kolla vilken vacker blå kjol jag hittat åt dig!"
Mamman: "Mmmm"
Dottern: "Vacker som en stilla blå ocean...."

Jag blev så glad, och började sakna mina bästa barn. Under det här året har de varit som medicin för min själ med deras lekfullhet och deras oemotståndliga charm, deras ständiga behov av uppmärksamhet och deras fantastiska personligheter. Jag vill så gärna finnas kvar i deras liv.

Naomi Campbell

Klicka på bilden. Det är från igår då jag spelade ett parti betapet med MickeA59. När det närmade sig slutet försökte han med nåt. Jag vet i ärlighetens namn inte med vad. "I love you"?

Veckans hybris...

...måste ändå vara när jag sa "Alltså, mina biceps kan typ bli så stora att jag får blodstopp i armen när jag har vissa blusar." Åh, gode gud, gör det ogjort! Kan man presentera sig själv på ett sämre vis?

Amerikatt

Det finns saker som man har svårt att förstå. Amerikaner är en sån sak.
Jag förstår inte varför de ska missbruka superlativ så mycket att deras excitement tillslut inte ger någon vikt alls åt det de pratar om. Jag förstår inte varför de vill att man ska titta en i ögonen precis hela tiden när de berättar något, och slå till en på armen så fort man fladdrar bort med blicken. Och jag förstår definitivt inte varför de tar med sig en egen senapstub och trycker ut halva den på typ världens godaste NK-macka, som direkt förvandlas till världens äckligaste.
Det är inte att jag ogillar. Jag förstår bara inte.

Tänk om...1.

Tänk om man kunde få utskrivet allt man sagt under hela sin livstid, alla konversationer man haft. Undrar hur stor det manuset skulle bli? Låt oss säga att man fick det i A2-format, textstorlek 12, 1,5 i radavstånd. Skulle det räcka med en meter? Skulle min hög vara jättemycket mindre än en genomsnittlig stockholmares? Undrar hur uttråkad man skulle bli av att läsa det. Och den största frågan - vilken sida skulle vara den mest underhållande att läsa?
Åh, ge mig en ministenograf i födelsedagspresent! Vill ha!

Alla goda ting är 3

Ibland tänker jag att det inte är någon idé med att skriva på den här bloggen. Den handlar ju inte om någonting och är mest ett klotterplank för känslomässiga utspel, gärna från en dålig dag. Jag har sällan lust att skriva när jag haft en bra dag. Därför är det ju glädjande, på sitt sätt, att se att jag skriver med längre mellanrum nu för tiden.
Men sen tänker jag hur mycket fånigare min blogg skulle vara om jag började skriva om till exempel mode, design, inredning, pyssel, matlagning, kändisspottings. Det skulle kunna bli världens sämsta bloggar.
Så nu tänker jag att jag ska ha kvar den och kanske lära mig att skriva när jag mår bra. Våga skriva om peppande och roliga saker. För sådant finns det gott om. Barn, klubb, och loppis. 3 bra exempel på att världen är god.

Bortrövad

Gårdagen hade verkligen kunnat bli en katastrof. Men jag stannade kvar och dansade mig igenom skiten istället. Det blev betydligt mycket roligare än att cykla hem halvfull och helmissnöjd i regnoväder. Klubbliv är ett kul liv och idag har jag typisk klubbträningsvärk med ont i högerarmen och pisksnärtsskador på nacken efter intensivt kastande med håret fram och tillbaka. I lööööve it.

Vad jag också älskar är att vara förhållandevis nykter och iaktta de som är fullare och inte riktigt vet vad de gör. Som tjejen som rövade alla. Hon verkade inte känna någon, utan dansade fram och tillbaka mellan olika killar och började bootyshakea sin röv mot deras skrev. Vi fattade ingenting och försökte kliva bort från henne, men hon följde efter med röven. Aldrig någonsin såg hon någon i ögonen. Det var verkligen som att hon trodde att hennes liv var en enda lång hiphopmusikvideo. Det blev nästan lite tragiskt.

Lillasyster

Förra veckan var mest fyllt av besvikelser och nederlag. Jag kom inte med i kören till exempel. Jag kanske satte ribban lite högt, men det är ändå hårt att få höra att man inte duger, att man inte är tillräckligt bra. Jag blir osäker på om jag har levt i en fet lögn hela livet, att folk kanske bara har sagt att jag är duktig på att, till exempel, sjunga, bara för att vara snälla. Att växa upp som lillasyster har inneburit att jag under hela uppväxttiden varit sämst i syskonskaran. Det är inte direkt ens personlighet som räknas i den åldern utan det är kraftmätningar av fysisk och intellektuell karaktär. Jag har alltid varit sämst. Helt naturligt, eftersom jag varit 2 och 3 år yngre än mina bröder, men inte desto mindre tråkigt. När mina bröder lärt sig cykla satt jag kvar på den där förbannade skramliga trehjulingen. Och när jag väl lärt mig cykla, så hade mina bröder blivit så bra på det så de hoppade i sandtag med cyklarna. När jag började kunna bygga och utforma hus och bilar i lego, så höll de redan på med techniclego. Och när jag lärt mig räkna med plus och minus så kunde de redan multiplikationstabellen. Man är alltid sämst när man är yngst. Då är det kanske inte så konstigt ifall ens föräldrar försöker uppmuntra en i något man kan bli lurad att tro på att man kan. En hemsk egenskap som följer med som ett paket på posten efter att ha varit lillasyster och sämst, är att jag inte tror på mig själv. Någonsin. Jag kallar mig själv för en "quitter" och ger upp innan jag ens försökt. Jag kommer till exempel aldrig att bli logoped. Jag kommer aldrig att lära mig spela piano. Jag kommer aldrig att lyckas sluta äta socker. Jag kommer aldrig att klara av högskoleprovet. Jag kommer aldrig att bli bättre på fotboll.

Vilken jävla självbild att leva med.

vanor och ovanor

Vad ville mamsen hjälpa till att bidra med som kan ha kostat 160:-?


Krille hade väl ont om pengar den 1:a september men betalade sin skuld efter bara en vecka.


Vad tänkte den här personen när han/hon tog ut sina 3000 som han/hon nyss fått från csn?


Och hur mycket sprit hade den här personen tänkt dricka i helgen egentligen?

Reconciliation

- Tack för allt. Och förlåt för allt.
- Tack för allt. Och förlåt för allt.

Det var egentligen allt jag behövde.
Ikväll spydde jag. Inte för att jag var magsjuk eller hade druckit för mycket alkohol, utan på grund av en känslourladdning av utomjordiska mått. Har aldrig tidigare sett ett sådant tydligt exempel på en psykosomatisk reaktion som denna.
Jag vet. Jag pratar ofta väldigt allmänt om väldigt specifika saker. Jag önskar att jag var tvärtom och kunde prata väldigt specifikt om allmäna saker, men det kanske kommer med besattheten.

Borta bra och hemma sämst

Man blir fegare och fegare med åren. Bekvämare och bekvämare. "Nämenguuuuu intekanjagivägåresa. Jaharjulägenhetenåallt. Jamåstejujobbasåjaharrådattbetalahyran!"

Okej, jag har inte direkt tagit mig längre än till Skellefteå i sommar, men i veckan har jag varit modig på andra sätt.

* Jag tog initiativ till en middag som kommer att handla mer om liv och död än mat och vin.
* Jag spelade fotboll med männsikor som är 1000 gånger bättre än mig, utan att bryta ihop och gråta över min krossade fotbollskarriärsdröm
* Jag provsjöng för elitkörernas elitkör som mest består av musiklärare, läkare och psykologer. Kommer troligtvis inte in, men jag testade i alla fall.

Som sagt, nu väljer jag livet. Det har inte kommit än, men det kanske fungerar som postorder ungefär, att det tar lite olika lång tid för varan att komma, beroende på hur långt bort ifrån den måste skeppas.

siktar, lägger an

Allt handlar om att överleva. Jag känner inte längre behov av att ha det senaste, det snyggaste, det populäraste. Allt jag önskar är att få sova bra, ha något att tänka på som får mig att glömma det svarta, slippa känna mig frusen och veta att min familj mår bra. Allt annat känns profant. Jag bläddrar igenom Elle ibland och tänker "Vafan håller jag på med egentligen?". Vad tillför Elle i mitt liv? Ingenting. Sen bläddrar jag igenom senaste numret av 00-tal och allt blir som en aha-upplevelse. Små korta sekunder känns det som att man fattar vad livet går ut på. Men sen vänder man sig om, kollar inkomna notifications på Facebook och så kan man plötsligt inte sammanfoga den där känslan man fick med själva livet.
Jag önskar jag kunde få bli besatt av något.